Dagens Nyheter – 12 januari 1871, sida 1

Fingal insåg att ett bref från denna qvinna till den oskuldsfulla Gundla skulle helt och hållet demaskera honom och sönderrifva den nimbus af en svag, men ädel natur, hvarmed han ombhöljt sig så länge och så lyckligt. Han speglade sig sjelf i sitt samvete och började rysa för sin egen bild. Han insåg, fastän för sent, att himlen likasom på prof skickat honom :denna ädla och sköna unga qvinna till räddning, och att han vid hennes sida kunnat begynna ett nytt lif. Hans upphöjde och fördomsfrie far, ehuru han måhända önskat en förening mellan Fingal och Eleonörö v. Dörben eller också någon annan dam af börd och anseende, :skulle säkert vid blottå anblicken af Gundla den fagra blifvit intaged till hennes förmån; och Fingal hade således inte ens detta hinder att skylla på, för att förgylla sitt vankelmod och sitt usla förräderi. Han fortsatte en tid energiskt sina efterforskningar, ehuru fåfänga de än voro, och hans umgängesvänner började skämta öfver hans sorg, hans ginnessjutdom, såsom de kallade hans ånger, och hans effall från ungkarlisdygderna, såsom de kallade hans kärlek. Fingal, som gerna log åt ett skämt, sårades grymt af ett åtlöje, som gällde honom : sjelf. Den vackre, ståtlige mannen ansåg detta som en fläck på sin ridderliga ära, medan han var blind för all den rost, hvarmed han sjelf be.sudlat sin faders stålblanka vapensköld. Vid hånet och gycklet inom den klubb han