Dagens Nyheter – 11 januari 1871, sida 2

hertig, och du skall lefva till den dag, då du skall välsigna den, som vill lefva endast för att försona. Min tankegång är förvirrad; du ser det af mitt bref, men jag kan inteskrifva om det. Jag försvinner med denna stund från verlden, från dig, från alla, som känna mig, och jag vill uppträda okänd bland idel nya menniskor. Du får ingenting höra från mig kanhända på åratal, tills jag, likt den förlorade sonen, uppsöker dig och kryper fram på mina knän till ditt förlåtande hjerta; ty då — jag svär det vid min själs eviga väl — skall jag åter vara värdig att kallas ditt barn. Till dess vill jag arbeta, bedja, gråta, godtgöra, försona, men älska vill jag aldrig mera på jorden, annat än dig, mina bröder och honom, din trofaste vän, min guffar, om hvars ömhet du skrifvit så rörande. Må han och bröderna strö rosor på din stig, som jag höljt med törnen, och må Gud, all kärleks Gud, förlåta den, som fallit offer för sin oskuldsfulla tro på kärleken. Om du nånsin träffar honom, hvilken jag älskat lika högt som jag honom nu föraktar, så fly den eländige som pesten, ty han skulle kunna bedraga äfven dig, men om du gör bekantskap med hans fader, så öppna ögonen på den ädle mannen för sonens uselhet, innan denne inför hela verlden brännmärker det ädla namn han fått i arf från ärorika fäder. Förskona dock mitt ringa namn från skymfen