Dagens Nyheter – 11 januari 1871, sida 2

Åre EXV JJK Pater Hyacinthe, om kriget. Frankrikes störste andlige talare, pater Hyacinthe — han som under en lång följd af år från Notre Dames predikstol slungade öfvertygelsens bannstrålar mot det napoleonska sedeförderfyet och slutligen med lika själsstyrka uppreste sig mot den katolska kyrkans. ogudaktighet, hvarför denna uteslöt honom från den orden han tillhörde — denne pater Hyacinthe, Lacordaires och Lamennais efterträdare, håller, i dessa dagar uti engelska städer föreläsningar till förmån : för den genom kriget lidande franska allmogen. Den första af dessa föreläsningar hölls i förra månaden i London inför en samling af den förnäma verlden, och vi meddela en redogörelse för densamma: Han började med att anmärka, att Europa hade under de sista fem månaderna bevittnat en af de största olyckor i nyare tider, och hvarje sann menniskovän, alla uppriktiga evangelii lärjungar hade med oro frågat hvarandra, hvad som kunde göras för att hejda dem och påskynda återställandet af fred. Det sades att det var ett racekrig, — ett krig mellan de germaniska och de latinska racerna, ett krig mellan två särskilda folkslag: det sades derjemte att det var ett krig mellan två kyrkor — ett krig mellan protestantismen och katolicismen, -— att det skulle blifva ett trettioårigt krig och fortfara, kanske ännu längre. Talaren öfvergick till att bestrida denna åsigt och uttala, att hvarken i politiskt eller religiöst hänseende fanns det någon fast grund för nödvändigheten af en fortfarande strid mellan Frankrike och Tyskland. I politiskt hänseende sades det vara ett racekrig. Han förnekade ej läran om racerna, eller att egendomligheter i menniskans fysiska och moraliska lif bestämdes af blod och språk. Racen är den förstorade familjen, och ehuru ordet har blifvit mycket missbrukadt, fanns ett historikt bevis för en förbindelse mellan Gud och särskilda racer af menniskoslägtet. Men det fanns två uppfattningar af denna id — den hedniska uppfattningen och den kristna uppfattningen. Den antika idn innefattade isolering och afsöndring. En race betraktade sig såsom öfverlägsen och de andra såsom un derlägsna, och denna åsigt åsyftade ett folks upphöjelse samt de andras förstöring eller förslafvande. Men kristendomen införde en annan uppfattning af racen, och nu betrakta folken hvarandra icke som fiender eller som främlingar, utan som medlemmar af samma menskliga familj — Adams och Jesu Kristi familj. Såsom hafvande endast en fader, hvilken är i himlen, voro de särskilda menniskoracerna bestämda att anse hvarandra såsom ättlingar af samma familj och närma sig hvarandra genom iakttagande af samma lagar. Huruvida den menskliga racen var absolut en till sitt ursprung, var ej af någon vigti detta hänseende. Om, såsom det påstås, det hade funnits flera källor, kunde han dock ej tro det; men han fruktade det ej. Om menniskoslägtet icke ledde sitt ursprung från en Adams länder, så hade det likväl för visso uppstått ur en faders hjerta. Låtom oss således ej mera tala om någon fiendskap mellan racerna. Men det fanns personer i Frankrike, och några bland dem verkligen framstående män, hvilka ansågo att Tysklands enhet skulle blifva en förödmjukelse eller en hotelse för Frankrike, Jag förnekar båda delarne. Om Frankrikes regering hade afhållit sig från att blanda sig i Tysklands inre angelägenheter, — om det hade ötvergifvit den tanken att förvärfva hvad det kallade sina naturliga gränser, skulle hvarken anfall eller invasion hafva hotat. Vi hade hvarken något intresse eller någon rättighet att förhindra Tysklands enhet. Talaren visade nu att Tysklands enhet befordrades genom kejsardömets politik att tala för Italiens enhet, och han gaf det rättvisa för hvad det hade gjort i detta hänseende. Tysklands enhet och Italiens enhet voro resultat af omständigheternas kraf och kunde ej förhindras. Men dynastiska inflytelser och kejsardömets inre tillstånd tvungo kejsaren att gifva efter för vissa statsmäns och publicisters fördomar samt tolkets passioner. andra sidan hade Tyskland lika litet intresse och rättighet att sätta sig emot Frankrikes storhet som Frankrike att sätta sig emot Tysklands enhet. Likväl tvaka Tvesklangd hafva. antamt mas TE