Dagens Nyheter – 9 januari 1871, sida 2

UCOna Vocet säger, att allt blef indraget i det vågsvall af sympati, som utgick från henne4, och Påiladelphia Evening City Stern utbrister i anledning af hennes föredrag af Last Rose: CNär hennes läppar skildes, framkommo toner, som andades en så öm känsla, en sådan undertryckt sorg, att de kunde smälta ett hjerta af is. Hon synes full af en ljuf och drömmande melankoli. Tonerna, som utströmmade från henne, voro laddade med suckar och omvexlade så svårmodiga och vilda, som vindens suckar bland söderns pinier4. Skridskokungen Jackson Maines gör för närvarande mycken lycka i Wien, hvarg skridskoklubb engagerat honom och af denna anledning låtit uppföra storartade tribuner och estrader, hvilka rymma en betydlig mängd åskådare. Dödsfall. England har förlorat en af sina första män, hvilken landet företrä desvis har att tacka för sina politiska och politiko-ekonomiska framsteg under nyare tider. Georg Wilson i Manchester dog den 28 december i en jernbansvagn, på resa mellan Liverpool och Wigan. Han var president i den på sin tid så inflytelserika Anti-Corn-Law-League, och i nyare tider förde han ordet i Reform-ligan. Han var en af de få, som organriserade kriget mot skyddstullarne på en tid, då kanske nio af tio affärsmän och landtbrukare ansågo att landet ej kunde. ega bestånd utan stöd af skyddstullar. Han uträttade genom sin insigt, ifver och organiserande förmåga mer för frihandelssystemet och parlamentets sista reform än både Cobden och Bright, hvars verkställande direktör han kunde kallas. Dräp. Enligt ett Dagligt Allehanda förevisadt bref från Helsingfors hade nyligen en student af dervarande Österbottniska nation råkat i ordvexling med några tyskar angående fransk-preussiska kriget, hvilken tvist fick den olyckliga utgång, att studenten blef ihjälslagen. Mont-Cenis-tunneln. Rörande detta jättearbete skrefs den 29 december från Bardonneche, att prefekten öfver Savoyen bevistade den högtidliga tilldragelsen, då alperna blefvo genomsprängda. Då sista skottet lossats, gick han igenom tunneln och emottogs af ingeniörerna och arbetarne på den italienska sidan med ropet: 4Lefve Frankrike!4 Vid den om aftonen gifna invigningsbanketten yttrade prefekten bland annat: Det är väl, att verlden vet, att det republikanska Frankrike, oaktadt farorna och lidandena, oaktadt kampen om lif och ära, genom sina representanter varit vittne till denna dagens händelse, hvilken är för hela den bildade verlden, i betraktande af det så ärorikt utförda jätteverkot, en så högtidlig stund. Med entusiasm mottogs hans slut-toast för de båda öfver alla framstående hufvudstädernpa: För Rom, som I hafven eröfrat, och för Paris, som vi icke skola förlora. En forntida belägring af Paris. Den fränska hufvudstadens betvingande genom hunger är icke någon ny företeelse i verldshistorien. Då konung Henrik IV år 1590 låg utanför Paris, skrifver do Thou i sin historia (II bandet, sid. 175), steg verkligen denna stads nöd till det yttersta. Bristen på lifsmedel hade försvagat icke allenast invånarne, utan äfven hjelptrupperna till den grad, att de ej längre voro i stånd att försvara sig. Man visste i Paris icke mera hvad kött var, och armån hade ingenting annat att lefva af än bröd eller rötter, som soldaterna uppgräfde mellan stenarne. På offentliga platser och i gathörnerm stodo kittlar, i hvilka den enda föda, som fanns att tillgå, hafregryns-gröt, kokades. De förfärligaste sjukdomar utbröto. På tro månader dogo öfver 12,000 menniskor. Gatorna genljödo af de döendes rosslingar och de hungrandes snyftningar. Bröd fanns icke alls mera. Alla hundar fångades och åtos, isynnerhet af tyskarne — ett af naturen vildt folk — HKvilkå man brukade ,använda såsom portvaktare. Föräldrar åto upp sina barn, och slutligen bör