Dagens Nyheter – 5 januari 1871, sida 1

Krigets fasor. Åf Hans Waches husen. Sedan ätta dagar har jag lagt bort pennan, och ytterligare åtta dagar ämnar jag unra mig en hvila, gom jag tror mig väl ha förtjent, sedan jag fem och en half månad delat ljuft och ledt med alla armåkårer. Det är så förfärligt att alltid skrifva med blod, att se, tänka och drömma om blod; man råkar i en sinnesstämning, som är stridande mot den menskliga naturen, ty allt omkring oss är negation, förstörelse, förödelse i den brutalaste form. Ögat vänjer sig vid att se alla föremål i ett tillstånd af förstörelse och förödelse, alla dåliga instinkter framträda och framstå såsom ett slags barnslig clakhet, som förleder till och med den förnuftigaste och lugnaste att begå otillbörliga tillgrepp, som kan förleda honom — han vet icke sjelf hvarför — att förstöra, då han finner något föremål i sin väg, vore det än aldrig så obetydligt, som vågat undandraga sig den allmänna förstörelsen och ännu qvarstår oanfäktadt. En pendyl, som innu står qvar på sulongsbordet och i lugnt tick-tack svänger sin pendel, kan göra oss nervösa, ty hur kommer det sig att uret ännu ;år, då alla andra längesedan instiält sitt arbete; hvem har lofvat honom att ännu stå orörd under glaskupan? En kopp, hvars handtag icke åtminstone är afslaget, ctt glas, en tallrick, som kanske till och med är förgyld, en vas, som företager sig att tråka ut oss med sina i brokiga färger målade herdegrupper; en tafla, som ännu lugnt hänger i sin ram; en gardin, ur hvilken man icke redan skurit åtminstone ett dussin näsdukar; en stöfvel, som icke åtminstone är snedgången och lappad öfver och under — med ett ord: hvarje föremål, com icke är helt och hållet eller till hälften förstördt, retar oss till nervösa lustar, ty förstöras måste allt, derför att allt blifvit utan egare. Ingen menniska har i detta krig rätt till sitt eget lif, derför att första, bästa kula i nästa ögonblick kan beröfva honom det; ingen person har någon slags moralisk eganderätt till något föremål, som en annan i nästa ögonblick tager ifrån honom, derför att denne tror sig behöfva det bättre. Der står ännu ett hus, en koja, hvars fönster ännu finnas i behåll. En timme senare flyga nägra buteljer eller stolsben klingande genom rutorna, eller kommer en granat och slår omkull bela byggnaden. Der står ett fordon, en vagn, som kanske tillhör en tjensteman vid intendenturen. Tirr Ta ger a SR MSS