Dagens Nyheter – 4 januari 1871, sida 2

beslut — svarade den unge baronen med en min, som Gundla icke rätt förstod att tyda. Jag kan inte begripa att det inte kommer svar från min fart — fortsatte Gundla, medan hon sammansatte en liljekonvalj af förvillande naturtrohet. — Du var ju så god och lemnade sjelf mitt bref på posten? Helt visst! — svarade Fingal generad af frågan. CPAå samma gång som brefvet till gamla baron? — sporde Gundla. cPå samma gång.t — upprepade husarlöjtnanten ännu mera drömmande. Trots allt sitt lättsinne kunde den tjuguåttaårige rougen ännu rodna under framsägandet af en osanning. Det var aftonrodnaden från oskuldens dagar, som irrade kring sin fordna lekplats på kinden. Men Gundla såg inte denna rodnad, medan hon sysslade med sina liljekonvaljer och persiska syrener, hon frigjorde blott sin ena hand ett ögonblick från arbetet, och lät den smeka Fingals vackra lockar, i det hon sakta framhviskade ett: tack, min älskade Fingal! Tacksägelsen stack som en dolkspets i lögnarens hjerta, och han var nära att följa sin goda engels vink att yppa allt, men den falska blygseln förseglade på nytt hans läppar, och han kysste blott till svar den smekande handen. Fingal kände någonting af vördnad inför denna oskuldsfulla flicka, en känsla som mäkta