Dagens Nyheter – 4 januari 1871, sida 1

generade honom. Hon hade, ehuru deras hemliga förlofning redan räknade fyra vockor, ännu icke beviljat honom en enda kyss på de svällande purpurläpparne: Detta ynnestbevis skulle bli inseglet på derag 7erkliga, af begges fäder gillade förbindelse, och Fingal fick under tiden åtnöja sig med ömma ord och blickar. På sin höjd tillät hon en handkyssning eller en kyss på pannan och begagnade sjelf endast det sednare patriarkaliska ömhetsbeviset, då hon helsade sin älskling välkommen eller sade honom farväl. Men — om Fingal menade ärligt — hvarför fördröjde han då sin egen lycka, och hvarför gömde han så svekfullt på Gundlas bref till hennes far? Han hade icke ännu slutat sitt eget bref till baron Hans på Ragnarsnäs. Fingals gode och onde genius hade inte ännu utkämpat kampen i hans bröst, och hån kunde inte ännu besvara frågan: Månne denna visserligen sköna, men dock i de raffinerade npjutningarnes fullblodslif så föga bevandrade unga qviona skulle kunna ersätta honom alla de ungkarlsfröjder, åt hvilka han måste säga farväl; och månne hon vore den Cgsrande dame! han behöfde till gemål och representant af sitt lysande namn? Hur skulle den skygga och, trots sina graciösa rörelser, ändock förlägna flickan kunna rivalisera med de grefvinnop och friherrinnor, som i hans hemort åskådade kapplöpningen, eller vid de badorter han besökte utgjorde la creme de la creme: —