Dagens Nyheter – 3 januari 1871, sida 1

On RR EE AA Då ingen annan gjort något för att han icke skulle komma dit — han har Kanske aldrig i sitt lif varit i tillfälle att på egen hand bestämma något för sig sjelf, med undantag af då hans bjerta ungdomligt brusade öfver och han gifte gig! — torde man icke heller alltför hårdt böra bedöma honom derför, att han nu i sista skedet af sitt lif, efter en lång resa utföre, ständigt utföre, ej sjelf gör någonting för att hejda farten till fattighuset; ja, man torde ha svårt att med godt samvete kunna förebrå honom att han, som någon gång inträffat, med berådt mot påskyndat ankomsten dit. Den lott, som väntar, honom der, är i sanning allting annat än afundsvärd. Huru tung fattigvården i många kommuner än är, så har dock hvarje fattighjon i underhåll endast en bråkdel af hvad som kan anses utgöra en menniskas vanliga behof, äfven efter en tarflig mättstock räknadt. Vi anteckna här från ett par församlingar hvad som der gifves under namn af hel fattigdel, dervid eumärkande att vi i Södermanland ingenstädes funnit den åela fattigdelen större, men väl mångenstädes mindre: I en församling i trakten af Eskilstuna består hel fattiglott af följande pr år: 12 lisp. rågmjöl, 8 kannor ärter, 30 skålp. korneller smågryn, 20 skålp. sill, 2 kub.-fot por tatis och kontant 3 rdr rmt. I en af länets östra socknar utgör hel fattigdel enahanda belopp endast med den skilnaden att i stället för 8 gifvas 10 kannor ärter och i stället för 30 endast 25 skålpund gryn. Äro fattighjonen utgamla eller lytta, ha de merändels något extra tillskott. I annat fall få de nöja sig med ofvanstående. Det torde ej behöfva anmärkas, att när fattigkosten ej längre räcker till, måste den enskilda barmhertigheten anltas eller sjelfmant träda emellan. Då familjer med späda barn falla fattigvården till last, bortauktioneras barnen vanligen till den minstbjudande, när föräldrarne anses oförmögna att sjelfva vårda sina barn. Dessa barns öde äfvensom åtskilligt annat rörande fattigvården förtjenade sitt eget kapitel, men hvilket här måste förbigås I många församlingar; der stora gods finnas och dessa Bednare hafva sin egen fättigvård, är kommunens fattigunderstöd vanligen helt obetydligt. Af de föregående skildringarne rörande tillståndet i Södermanland torde ock hafva framgått, utan att detta särskildt behöfver anmärkas, att det är egentligen från de större egendomarne som proportionsvis det stora fertalet fattigbjon kommer. Merändels ha de stora godsen dock sin egen fattigvård. Man får ej föreställa sig att fattighjonen der ha det sämre, än i kommunens; med ett par undantag, hvaraf det ena dock berodde på en särskild tillfällighet, hafva vi funnit förhållandet vara det motsatta, ehuru naturligtvis intet afunsvärdt öfverlöd kommer i fråga. Jordegaren, som har sin egen fattigförsörjning, kan draga någon nytta af de personer, han underhäller, och gifva sysselsättning efter hvars och ens krafter. Detta kan icke kommunen, såsom den nu har sin fattigvård ordnad. Men hvilka uppoffringar får icke i alla händelser den stora jordegaren underkasta sig i detta afseende! Man vore sannerligen frestad att anse honom sjelf för det mest beklagansvärda offret för det förvända cen