Dagens Nyheter – 3 januari 1871, sida 1

I några få fall ha vii Södermanland funnit en lycklig tillämpning af den på sednaste tider tillkomna modifikationen af skiftesstadgan, enligt hvilken laga fasta på vissa år meddelas å till och med 22 tunnland jord. Derigenom ha backstugusittare, som ej gifvit allt förloradt, utan i de kraftfullare dagarne tänkt på sin ålderdom, sina barns framtid, blifvit satta i tillfälle att förbättra sin ställning, om materiela bjelpmedel dertill förefunnits, och grunda sin existens på någonting säkrare än ensamt den tillfälliga arbetsförtjensten. Men det är, tyvärr, icke många, som tänka härpå, ännu färre som hafva förmåga att skaffa sig den minsta jordtorfva. Det är vanligen icke med en samlad sparpenning som backstugans skydd uppsökes, utan först då, när kroppens krafter för ett knappt lifsuppehälle blitvit utslitna i en annans tjenst och då den sålunda tillkropp och själ brutne stackaren ej längre kan få sig stattjenst — det är först då — af nöd mer än af lust — han vänder sina tankar till backstugan och i den inhyser sin familj och sina bekymmer, om han ej genom lång vana fredan blifvit liknöjd för allt, till och med sin ogen ställnivg. Backstugan är emellertid för mången, som redan hunnit in på den orkeslösa åldern, äfven den första frihetens stamort under hans lif. För första gången känner han sig fri, fri från allt tvång; ingen kan befalla honom; är han ingens herre, så är han icke heller någons träl; han kan gå åt öster och söka arbete, om det honom lyster, han kan gå åt vester, om det faller honom in; ingen har något att säga derom. Hvarje läge i lifvet kan ha sina filosofiska tröstegrunder: backstugusittarens har också sina, För detta statdrängen, som icke mer än någon annan föddes hit till verlden för att bli ett samhällets olycksbarn, har icke desto mindre varit det under hela sitt lif; hon har alltid sett sig stjufmoderligt behandlad af geamhället, i hvilket han aldrig åtnjutit en medborgares rättigheter; han har aldrig sett sitt arbete lägga minsta grund till en framtida, minäre bekymmerfull existens för honom sjelf, utan hvad han uträttat, det har han gjort till nytta för andra, för husbonden, för jordegaren, i hvilkens tjenst han endast varit ett redskap, en lastvagn, som ej fått mer smörja än som nätt och jemnt varit behöflig för vagnens brukbarhet. Nu, ej mer i stånd att ens i denna egenskap tjenstgöra, då yngre krafter, blinda för sitt framtida sorgliga öde, med ungdomens sorglöshet och okunnighet städse erbjuda sig, för att i sin ordning bli utarbetade på samma resultatlösa sätt, ser han sig af den enskilda utkastad på backstugornas allmänning, öfverlemnad åt sig sjelf, sedan han lemnat det bästa af sig sjelf åt andra. Han gör då en påminnelse om att han verkligen är en medlem af samhället, som nu får godtgöra -— men på hvilket ofullständigt och bakvändt sätt! — hvad det förut i afseende på honom försummat. Hun öfverlemnar sig åt den allmänna fattigvården. Detta är hans slutliga mål, till hvilket han under hela lifvet arbetat sig fram. Derpå, kan man säga, har hans hela uppfostran utgått — den uppfostran, som samhället gifvic honom. En gång hamnad i backstugan, är fattighuset närmsta stationen på hans lefnadsbana.