Dagens Nyheter – 2 januari 1871, sida 1

mr RÅA KRK ÄN den starke, den fattiges af den rike, funnos dock män, nog klarseende att kunna förutsäga hvad som nu inträffat, nog varmhjertade att taga sig an deras sak, som voro sjelfskrifna offer för systemets upprörande konseqvenser. Så finna vi, bland andra, Eric Gustaf Geijer år 1840 förelägga de lagstiftande statsmakterna ett förslag till författning, enligt hvilken 4hvar och en gift mansperson af den tjenande klassen, som ej brukar så stort jordtorp, att två dagsverken i veckan derför utgöras, skulle mantalsskrifvas som jordegarens tjenstehbjon och hafva rättigheter och skyldigheter enligt då gällande tjenstebjonsstadga, samt att jordegaren skulle vara skyldig att för hvarje sådan mansperson årligen till socknens fattigkssa betala 5 rdr.4 Detta och dylika medel, hvilka föreslagits för att lägga kapson på den, såsom Geijer uttrycker sig, skadliga enskilda vinningslystnaden, som söker att genom lockelsen af ett tillfälle till tak öfver hufvudet förskaffa sig arbetsbiträde till oskäligt lågt pris4 äfvensom för att förebygga allt för tidiga giftermål bland den meddellösa klassen — dessa medel voro dock endast af palliativ natur, endast välmenta försök att bota ett ondt för ögonblicket eller att förekomma dess allt för härjande verkningar, endast resultatlösa ansatser att dämma vattnet i ån, i stället för i bäcken. Att dessa försök ej blefvo uppslag till genomgripande åtgärder länder emellertid ej de män till skam, hvilka behjertade den tröstlösa ställning, hvari en stor del aflandets befolkning utan egen förskyllan genom det system, hvari statkarlen utgör den lägsta ordentliga länken, blifvit försatt, och hvilka gåfvo uttryck åt ett lidande, väl värdt att mer än många andra ärender taga lagstiftarnes lifligaste uppmärksamhet i anspråk. Följderna af detta system hafva sedan dess allt tydligare trädt i dagen. Hvad som då var blott fruktan har nu blifvit verklighet; hvad man då förutspådde har sedan till stor del slagit in. I statkarlssystemet, som oupphörligt rekryterar landets stora armå af proletärer, och dess orsaker kunna vi söka den förnämsta källan till de ofta och högt öfverklagade svårigheter, som i afseende på fattigvårdens ändamålsenliga ordnaade yppat sig, och roten till den fattigdom, som på sednare tider i så fruktansvärda proportioner tilltagit på landsbygden, äfvensom den oproportionerliga tillväxten af den lösa befolkningen. (Forts.)