Dagens Nyheter – 2 januari 1871, sida 1

— AV — hade ni redan fängslat hela mitt intresse. Och ändå lyckades jag bara uppfånga en skymt af den lilla hakan och den tjusande munnen. Man talar inte i en Skyrka om sådana saker4 — afbröt Gundla djupt rodnande, ty det var första gången hon hörde ett sådant språk och från sådana läppar. Ni har rättt — svarade Fingal, i det han med den mest vördnadsfulla min slog ner sina ögon. — Man behöfver inte spilla ord på det som talar för sig sjelf. — Men rår jag vil för, om mitt hjerta lyssnar till det språk, som er sällsynta fägring talar. Gundla, hänförande Gundla! Men Gundla reste Big upp med en min som en förolämpad drottnings. CHerr baron, ni glömmer ännu en gång, att det var inte för att höra på sådant tal som jag beviljade er ett möte, hvilket, om vi blifva öfverraskade, kan ha de menligaste följder för mitt goda rykte. Låt oss derför så fort som möjligt aflägsna anledningen till faran, i det ni i korthet underrättar mig om ni har någonting vidare att förkunna. Nn är ni ju tydligen ond på mig, och det var just för att fråga om pi var det och af hvilka skäl, som jag begärde detta samtal. Jag är inte ond, men jag ber att ni lägger bort alla era komplimanger i fransysk stil, då ni talar till en svenska. Tillåter ni, då ni inte tycks ha annat än grannlåter att ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOH. JOLIN, 27.