Dagens Nyheter – 30 december 1870, sida 3

än lärorika och efterföljansvärda. Denna halftimme är drygare än allt. Vi äro iskalla om fötterna och om våra obetäckta hufvuden (ty det är blott qvinnor som få vara betäckta, ja, kunna i kyrkan alls icke sitta barbhufvade äfven i 30 graders värma), vi äro ömma af träsmaken och talgiga i ögonen. Lyckligtvis friskar kyrkstöten upp oss. Ett förfärligt tjut höres; det är han som med en tagelpiska kör ut en oförarglig hund, och snart derefter börja alla bönerna för prinsessor och militärer, riksdagsmän, rågskörden m. m. När predikanten ändtligen försvinner, göra vi och alla andra så med och lemna blott kommunalordföranden och några andra 8ega gubbar qvar att höra kungörelser och annonser. Men hvad är nu meningen? frågar ni. Jo, att äfven en fattig församling kan hålla snyggt i och omkring sin kyrka samt afskaffa gamla olämpliga kyrkovanor i ett och annat afseende; att presten i främsta rummet bör ha sinne härför och göra gudstjensten uppbygglig och väckande samt predikningarne begripliga för menige man och praktiskt tillämpliga för medborgerliga lifvet, aldrig tröttande. Öm så sker, skall kyrkogången orsakas af andra begär, än att visa nya kläder och åkdon eller höra de auktioner, som pålysas, och det sqvaller, som vankas på kyrkobacken och i sockenstugan. Cervus. (N. T.)