Dagens Nyheter – 30 december 1870, sida 3

a ue ——S——Xz— 2 I en landtkyrka kan det — som det också beskrifves i romanerna — vara mycket uppbyggligt. Landtfolkets enkla drägter, lindarnes sus öfver de gröna grafkullarne, orgelns brusande i det fridfulla tempelhvalfvet, den gamle herdens faderliga ord till sin hjord etc. etc. — allt det der är onekligen vackert och verkar väckande på hvarje oförderfvadt sinne; men hur ofta finnes det i verkligheten? Jag har besökt kyrkor, der det ser ut ungefär så här: Drängarne i paletåer, moderna filthattar och knarrgaloscher; pigorna i doffelkappor, krinoliner och sidenparaplyer — det är ett urartadt Paris. Den luggslitne komministern har ej råd att vara så fin, Der kommer han nu så frusen och butter. Vi följa konom öfver kyrkogården och gifva derunder akt på några vanvårdade träd här och der invid den bristfälliga muren äfvensom att alla grafvårdarne äro idel lika stora träkors, med bleckplåtar på, eller idel 3 fot höga, hvita plankstumpar eller jerntrianglar med gnisslande vindflöjlar, alla ordnade i täta, snörrätta rader. Nu äro vi inne i helgedomen och vårt lutherska ceremoniel utvecklar sig i all sin halfkatolska prakt. Först ha vi en stackars hustru, som skall kyrktagas. Hon har till råga på sina lidanden varit utstött ur församlingen. Kommer så att döpas ett några timmar gammalt barn — att dröja med dop öfver en söndag brukas ej på landet — som qvider förskräckligt, men lotvar, genom ombud förstås, att blifva en god kristen. Nu skär orgelverket uti. Det är värre än ett utslitet positiv. Tremulanten surrar, så att de små solbrända fönsterrutorna klinga i sina gamla ramar, och en gräslig röst tar upp psalmen, som sedan på egen hand släpar sig enformigt och otroligt långsamt genom åtskilliga mer och mindre poetiska verser. Man ser en ruskig kyrkstöt öppna den gnällande dörren till altarringen. Han har en något bristfällig kapott, men väldiga näfversulade stöflar med jernskenor. Också är hans gång imponerande, då han klifver på i tjensten. Vi sträcka på oss, der vi sitta inkilade på ett smalt bräde i en af de lådor, som kallas kyrkbänkar, och mönstra detta Herrans tempel. Det är sannerligen ruskigt: läktaren med sina osmakliga, sneda pelare och vanskapliga englar; de hvitrappade, nu med mångårigt damm betäckta nakna väggarne; den moderna salskronan af glaskedjor (en skänk af nämndeman i H.) hängande i rad med de gamla, ergiga metallkronorna; de förr perlfärgade, nu nötta och smutsiga bänkarne; predikstolen med gifvarens namn och prydd af en dalkarlsklocka, hvilken knäpper som ett tornur och slår med ett långdraget surr samt öfvervakad af den heliga anda, nästan i örnhamn, med en jernoten i ryggen och stjerten borttappad. En lämplig prydnad i Guds hus är föröfrigt ett stort, klumpigt adelsvapen, skuret i trä, med allehanda mordiska emblemer och odjur. Det hänger i sjelfva koret och bevarar minnet af en fänrik, som hedrat socknen med att dö der. Det är betydligt större än den lilla altartaflan, som, bland annat, framställer vår Herre på ett så dunkelt sätt, att porträttören ej måtte ha velat smickra honom. Här bredvid sitta nummertaflorna, så små, att klockaren för hvarannan psalm kan få visa sig, vigilerande på en stege, för att slamra med nummeruppsättning. Låtom oss nu se hur altaret, som väl bör vara templets glanspunkt, ser ut. Altarringen är nymålad af sockenmålaren, i samma mönster som socknens alla dragkistor, imitation af en besynnerlig, mycket flammig träart. Altaret, i form af en stor, fyrkantig lår, är kantadt med en solkig gardinremsa och prydes af tre par sneda tennstakar, en gipsbild utan näsa och ett kors af pappersblommor. Om det är stor nattvardsgång, så synas, utom kalk och patån af dunkel färg, två vanliga tennstop och en tvåkansbutelj af brunt glas uppradade. Det är gräsligt att skåda, Men nu väckas vi i våra betraktelser af ett upprop från predikstolen, att kollekten tillfaller sxlockaren, och straxt derefter står denne bugande tramför oss med en maläten pung på en tio fot lång stång. Efter honom kommer en kyrkvärd med ett dylikt instrument och iklädd sämskskinnshandskar och galoscher. De skramla länge med små lösslantar, men ändå har vår straffande predikare några slängar att ge oss efteråt; och just som vi förgäfves kämpa med sömnen under ett fortsatt qvidande af döpelsebarnet och ett doft snarkande bakom oss, uppväckas vi af personalia. Det är nemligen verkligen slut med predikan, men rike häradsdomarens i Skafsäter lilla barns förgängliga del skall nu, till följd af en half tunna råg och 2 rdr i pevgar, ge anlednns tll on halftimmas hibliska hetraktelser.