Dagens Nyheter – 30 december 1870, sida 1

sv Ps ideal, icke hade bilden lifligare inpreglad i minnet. Men plötsligen erinrade hon sig fröken yv. Dörbens skildring af sin motvilja för bilden och af hennes tillämnade makes dåliga karakter. Skulle det vara möjligt? Kunde baron Fingal vara denne sedeförderfvade unge man, om hvilken fröken v. Dörben talat, kunde han med sina skälmska blickar, sitt lekande intagande umgängessätt, vara denne yngling med de rena, mildr Johanneslika dragen? Hur skulle son få denna gåta löst, och huru skulle hon, om Fingal och elfenbensynglingen vore samma person, på ett lämpligt sätt kunna aforyta en så farlig bekantskap? Afbryta? — Ack, tycktes den inte redan vara afbruten? Den älskvärde landsmannen hade ju inte synts till på tre långa dagar. Gundla kände att hon måste träffa den osynlige, att hon måste lösa denna gåta till hvad pris som helst. Hon kände i sitt hjerta någonting, som liknade otrohet mot sitt ideal, den blide, oskuldsrene ynglingen i medaljongen, och hon ville återgå till dessa barnsliga svärmerier, som aldrig hade stört hennes arbetslust om dagarne eller hennes sömn om nätterna. Skulle hon skrifva husarlöjtnanten till och bedja honom om ett samtal? Hvilket himmelsskriande brott mot det pas