Dagens Nyheter – 30 december 1870, sida 1

on SEV tillbommade tapetdörren en annan utoch ingång till den lilla våningen. Gundla hade emellertid under sina små bestyr tändt sin lampa, och fortsatte nu vid dess eken sina nyss afbrutna drömmerier. Hon tog fram sin lilla medaljong, som hon inte på så länge betraktat, och som erinrade henne så lifligt om det nu af fader och bröder öfvergifna kära hemmet och om hennes svärmerier i Frugrottan. Plötsligen spratt Gundla till, då hon mötte elfenbensynglingens blickar. Det var ju helt och hållet baron Fingals ögon. Nu fick hon ju reda på hvar hon hade sett dessa milda, trånfulla och ändå ibland så eldiga blickar förr. Och detta ansigtes vaekra oval, det lockiga mörka håret, den fina näsan, den svällande lilla munnen, med sin svaga skuggning af det framtida skägget, hade inte allt en sortg likhet med det numera så manligt sköna anletet hos hennes landsman? Visserligen voro dragen vida kraftigare hos Fingal, men kunde icke detta vara de skilda årens eller möjligen också målarens fel? Alltnog, det vore ju inte alls omöjligt, att Gundlas okände yngling vore åtminstone en bror till Fingal, om icke bilden framställde rent af honom sjelf i yngre år. Gundla kunde icke nog förundra sig öfver att hon inte funnit denna likhet förr, och att hon, om hon också en tid försummat sitt