Dagens Nyheter – 29 december 1870, sida 1

EE väckas att underbålla och förkofra hvad man har. Oaktadt torparen har den fördelen framför frälsebonden, att han icke har några onera å sin jord till staten eller kommunen, utan återgäldar de fördelar, båda bereda honom, med en obetydlig personlig afgäld, är han dock mindre än frälsebonden herre i sitt hus, men äfven mindre än denne beroende af årsväxten och spanmålsprisen. Det är vanligen ytterst sällan han har spanmål att sälja. Någon potatis kan han ibland afyttra; eljest är hans förnämsta penninginkomst för öfverdagsverken i herrgården eller för det ungnöt som han, om lyckan är god, årligen försäljer på närmaste höstmarknad. Torpens storlek varierar mycket. De finnas, som hafva 10 å 12 tunland odlad jord; de flesta ha dock blott halfva. denna areal. Några äro inskränkta till så litet som 1 å 2 tunland. Det behöfver väl knappast anmärkas, att ingen egendomsegare utlägger sin bästa jord till torp, utan dertill användes sådan mark, som i afseende på läget derför bäst lämpar sig, utan afseende å dess beskaffenhet. Det blir torparens ensak att göra jorden bördig; herrgården fäster sig blott vid arealen, hvarefter kontraktets vilkor bestämmas. Hvad dessa vilkor beträffar, har torparen ingen förmån framför frälsebonden; snarare torde förhållandet i allmänhet vara tvärtom, isynnerhet om torparen alltid är underkastad den obegränsade dagsverksskyldigheten. Vi ha sålunda funnit torpare så hårdt okade af jordegaren, att det icke varit möjligt för dem att draga sig fram på torpet, oaktadt de största försakelser, utan de ha nödgats, för att få sitt dagliga bröd, skuldsätta sig vid herrgården, der de likväl gjort arbete nästan dagligen. De ha sålunda icke ens kunnat föda sig med arbetet, något som deremot är förhållandet med hvarje arbetsför och ordentlig dagkarl eller backstugusittare. Hvad som bidragit till denna stegring af vilkoren för de små brukningsdelarne, är naturligtvis den stora konkurrens, som inom denna klass af jordbruksarbetare uppstått, dels i följd af det lilla förlagskapital, som fordras för ett torps emottagande ätven för den, som första gången sätter hushåll, dels i följd af bondgårdarnes raserande, hvarigenom bönder, som ej kunna få andra hemman eller icke äro i stånd att taga sådana ånyo, blifva — i hopp att derigenom skapa sig en anhaltstation på resan till fattighuset — spekulanter på torp och heldre taga sådana, äfven mot högt arrende, än de bli statdrängar, en lott som i alla fall drabbar många af dem. Den lilla frihet och sjelfständighet, som torparen har framför statdrängen, är naturligtvis dessutom lockande för hvar och en, som vill sätta eget bo. Detta allt gör att torplägenheterna äro föremål för stark efterfrågan. (Forts.) DEEEKTETTENANENT RET NET REDS EEE TEESE