Dagens Nyheter – 29 december 1870, sida 1

a Ån pen äro uppförda som en dekoration å ramen kring herrgårdsgärdets tafla är detta förhållandet. Man tyckes alldeles ha förbisett den äfven moraliska betydelsen af att på detta sätt skapa trefnad, en betydelse som vida öfverväger de omkostnader, hvilka dermed kunna vara förenade. Man har ej kömmit att tänka på hvilket godt inflytande en sådan der liten trädgård utanför stugan skulle ha på dennas invånare. Den skulle för sin skötsel ej fordra mer än de lediga stunderna, kanske någon gång husmodeins särskilda omtanke, men den skulle deremot städse stå som en skolmästare öfver familjen och predika ordning och snygghet, den skulle försona och förmildra mycket, som nu kännes bittert och tungt, den skulle bortvisa från torpet denna vidriga råhet i lefnadsvanor, hvaraf man nu ser spår ända inpå dörrtröskeln, den skulle bli familjens samlingsplats under dess lugna stunder, den skulle skänka skugga undan den heta sommarsolen och bryta den kalla vinterns stormar, och den skulle i och genom allt detta fängsla blicken, som nu irrar vilsen öfver främmande mark, jaga bort otrefnaden, som gör sinnet liknöjdt, och binda hjertat fast just vid denna fläck, som erbjöde trefnad, och deraf skapa ett verkligt hem och alla de många intressen, som ett sådant med sig förenar. Hvad visar oss verkligheten i stället för detta? Raka motsatsen, åtminstone i allmänhet. Torpstugan, upptimrad på stenbacken eller berghällen, med vildmarken till omgifning och utan skydd, utsatt för alla himlens väder, är mindre ett hem, än ett blott tak öfver hufvudet, som torparfamiljen i år med bekymmer har att tillgå och nästa år kanske utan saknad lemnar, medtagande ett nyväckt hopp om att få det bättre på annat håll i ett annat torp, med för öfrigt liknande förhållanden. Barnen dela lekplats med grisen eller kalfven. Inte en buske, inte en blomma, inte ett träd, som är till för att skänka ett drag af yttre trefnad åt detta hem, inte en tillstymmelse till något, som kan lemna goda, behagliga och stärkande intryck, hvarken åt dem, som växa upp för lifvets strid och här bereda sig dertill, eller åt dem, som redan stå i ledet. Denna yttre torftighet, som merändels står i harmoni med hvad man finner inom stugdörren, är utan all fråga jordegaren ensam skuld till. Så länge han har torparen liksom frälsebonden på så osäker fot, som ett års uppsägning, kan ingen begära, åtminstone händer det icke, att hemmanets eller torpets tillfällige innehafvare skall der nedlägga något inproduktivt arbete, så vida han ej dertill är nödd och tvungen. Om jordegaren derför är absolut obenägen att direkt skapa yttre trefnad vid sina bondgårdar och torp, så kunde han med litet god vilja och omtanka för framtiden göra det på ett indirekt sätt genom en punkt i kontraktet, som merändels i alla fall innehåller flera mindre betydelsefulla punkter än en sådan skulle vara. Genom detta tvång — att brukaren årligen skulle plantera så och så många frukteller prydnadsträd — skulle han snart nog skapa en trädgård vid hvarje stuga — och är trädgården en gång en verklighet, har ögat väl fått vänja sig vid denna prydnad, skall äfven hågen hos hvar och en ST