Dagens Nyheter – 28 december 1870, sida 1

nn NNREEE de förr höllo omringade; och i närheten af Mont Valrien ha några batterier uppstälts mycket långt fram, så att en del af Versaillesvägen derifrån kan beskjutas. Jag vidrör icke frågan om proviantförrådet i Paris; på den må de svara som befinna sig inne i staden. Men hvad de rent militäriska ansträngningarne beträffar, torde de allra största sådana tagas i anspråk för stadens eröfring. Paris är en mycket hård nöt att knäppa, och icke allenast julen, utan äfven nyårsdagen skola säkerligen gå förbi, innan vi upphört att vänta derutanför. ko or Nedanstående utdrag af ett bref från Paris af den 7 dennes, hvilket blifvit Westerviks Veckoblad meddeladt, redogör i korthet för ställningen bland stadens: befolkning: Det är i dag den 79:de dagen från belägringens början. Det är sannerligen förvånande att Paris kunnat exiistera och ännu kan fortfara dermed utan all tillförsel. Ännu är det ögonblick ingalunda inne, då invånarne börja falla offer för hungern. Det är ej den fattiga befolkningen, som lider mest af belägringstillståndet; denna klass födes nemligen gratis på det allmännas bekostnad. Den bemedlade klassen kan ännu för pengar få hvad den behöfver. Det är egentligen de familjer, som lefva af sina små ränte-inkomster samt småtjenstemännen, hvilka lida mest af de stegrade priserna. Emellertid säljer reseringen till måttliga priser potatis, ost, gryn, ris m. m. äfven åt denna klass af befolkningen, och tillhandahållas fortfarande bröd och vin till vanliga priser. Phalsbourgs kapitulation skedde, såsom man nu vet, endast i följd af total brist på lifsmedel i staden, ty fästningens besättning höll sig till det yttersta; så gjorde ock stadens invånare, ty de underkastade sig länge alla möjliga försakelser, för att dermed i det längsta i sin mån understödja sina tappra försvarare. Under de sista sex veckorna hade ingen i staden sett kött, och lång tid hade man begagnat krut i stället för salt. Då staden kapitulerade, fanns der knappt proviant för ännu en half dag. De belägrande voro också beredda härpå och geaom general-guvernementets försorg hade nödiga lifsmedel blifvit framskaffade, så att fästningen redan samma dag den kapitulerade kunde provianteras, Trots denna ytterliga nöd sakvades icke de som klagade öfver att de blifvit sålda till preussarne! Voro emellertid de betgrade i allmänhet uttröttade, så voro cerneringstrupperna det icke mindre efter sin 17 veckor långa, trägna tjenstgöring, förbunden äfven för dem med strapatser och umbäranden af alla möjliga slag. Det var derför icke underligt att en allmän belåtenhet tydligen afspeglade sig i dessa truppers ansigten, då de den 14 d:s ryckte in i den vunna staden. Länge skola de minnas den dag då de under flygande fanor intågade i Phalsbourg! Besättningen, 53 officerarare och 1,828 man, hvaribland en tredjedel mobilgardister, afsändes till Rastadt och en del af cerneringskåren besatte staden. Både fångarne och stadens borgare gladde sig tydligen åt sin förlossning, men misslynta bletvo de, då de fingo höra att deras armå, som de trodde stå på några dagsmarschers afstånd från fästningen, dels befann sig långt söderut, dels i Paris och dels vesterut vid hafvet. Fångarne hade före affärdenu ppställt sig på vägen till Liätzelburg och de gjorde genom sina lugna hållning, som icke stördes af något slags excesser, det bästa intryck. Under handtryckningar och kyssar togo de afsked af sina officerare och marscherade sedan under eskort af landtvärn till Lätzelburg, derifrån de med jernväg befordrades till Rastadt. Fästningens officerare tillätos, såsom ett bevis på högaktning för deras tappra försvar, att behålla sina