Hur man fan tämja en Hhärt, fom är myr: fet wild, mill få eller har andra froåra omwanor. (Efter häfttämjaren Rarey.) I Häftens ena framben upplyfics och böjes få mydet bafåt, att hofmen näftan berör dufen; der: efter flår man en ögla af ett tåg öfmer häftens nä och drager detfamma få högt upp, att öglan fommer att fitta något högre än fotleden, hmwarefter den fäftes med en rem, fom fpännes om fotleden. Det bör på få fätt inrättas, att Salan HBwarken fan alida ned eller lofna. Häften fommer derigenom att fiå på tre ben och man fan då hands tera den efter behag, ty det är omöjligt för honom att flå oc på få fätt göra förtret. Genom att fålunda binda upp en af häftens fötter, gör man fig till herre öfmer honom, bättre än på I något annat fätt. Det gifmwes ingen annan mes tod, hmwarigenom man få lätt fan tämja en bångftyrig höft, och derför fan anföras flera grunder. Det ligger t. er. i häftens natur, att underfafta fig helt od hållet, när han märfer, att man har bemägtigat fig en af hans lemmar. När man förjta gången uppbinder foten på en häft, blir han ofta mydet mild, flår med nät och förföfer på alla möjliga fött befria fig från bandet, fom fängslar honom; men när han ej förmår fådant, finner. han fig fnart i fitt öde. Så fnrart man fer, att djuret har lugnat fig, fon man gå till det oh taga foten ned, Happa det med handen och fmeka det, låta det Mwila fig och derefter drar man återigen upp foten fom förut. Detta upprepas några gånger, olltid med famma fot, oh frart lär häften fig att gå på tre ben, få att man fan drifma honom framåt. När man upprepat detta några gånger, lägger man tyglarna på honom och fpänner honom framför en lätt mwagn. Om det offå är den fmårafte Häft med mana att flå, behöfmer man ej frutta för att han gör det när benet är uppbundet, ty fådant är omöjligt; och lifafå litet behöfmer man frufta att han fpringer för ftarft, få att han derigenom ffadar fig fjelf ellev andra. Förföfer han att löpa, fan man gerna låta honom mara och tillogmed gifta honom några piftrapp, ty på tre ben fan han blott gå långjamt och han blir defutom fnart trött, famt mill gerna fladna; det behöfmes nu blott att man tyglar honom i en mwifs rigtning, då han fnart tröttnar oc med beredwilliahet ftadnar wid drag: ning på tvglarna. Endaft få tinnar behöfmer man anmwända denna metod för att afmänja en bångftyrig eller wild Hhäft från att få oh man fan derefter lugnt fläppa ned häftens fot oh utan fruftan och möda föra med honom. Oftbevedningen i Shmweig. En Hr Gfhaider bejfrifmer i ett utländfit dlad tillmerfningen af fdrmeitsersoften fålunda. Den till often äm: nade mjölften uppmärmes i en fopparfittel till 32 Övr. R., hwarefter den tages från elden och blan: das med löpe. Inom en half timme löpnar mjöl fen fullfomfigt. Den löpnade masfan fönderffäres i fmå delar, uppmärmes till 40 ar. R. oh oms röre5 oupphörligt. Sedan den är wäl omrörd, tager man den från elden och låter den fwalna till 30 ar. R. Oftmasfan tömmes ur fitteln mes delft en fildukf, hmwarå ena ända miras omiring halfwan af ett mindre tunnband under det den I andra hålles faft i munnen. Med den fålunda I inrättade håfmen går man till bottnen af Fitteln 183 uppbringar oftmasfan uti en med filduf förjedd rund form, hwilfen fan fammandragas med ett ftred. Sildufen i formen måfte förfta dagen ömfas Bwarje timme, men den andra dagen en I daft Hmwarannan timme, bwarjemte formen, hwarje gång ömsningen af filduf företages, måfte göras mindre genom att ftredet tillorages, på det ati mweflan derigenom defto bättre må funna presfas ut. Saltningen förfiggår under de tolf förfta medorna tmwå gånger dagligen, fedan imå gånger hmwarje mweda.