Dagens Nyheter – 24 december 1870, sida 2

SR re ess RRSROOOO OO Ett besök hos Joh. Ludvig Runeberg. Den nya vackra upplagan af Runebergs samlade arbeten är nu komplett utkommen. Utgifvaren, professor OC. R. Nyblom, omtalar, uti den af honom författade lefnadsteckning af Runeberg, ett besök, som han aflade hos den sjuke skalden i juni 1869. Vi återgifva denna berättelse, som säkert skall intressera många läsare: Efter fyra timmars färd genom Finska vikens vackra skärgård kommo vi, en yngre vän till Runeberg och undertecknad, till Borgå. Den lilla staden ligger grupperad på stranden kring en liten å, omgifven af furubevuxzna höjder, med kyrkan och gymnasiibyggnaden i hvar sin ända af dess utsträckning såsom de mest framstående punkterna. Ungefär midt emellan dessa, ej långt ifrån ångbåtshamnen, ligger Runebergs bostad, ett stort envånings trähus, i en stillsam nyutlagd del af staden, försedt med tillstötande trädgård. Eljest har skalden brukat under den vackra årstiden vistas ute på det en half mil från Borgå vid en gren at viken vackert belägna Kroksnäs; denna sommar var den första på många, många år, som krämporna tvungo honom att stanna i staden. Också tillbringar han sin mesta tid liggande, emedan lamhet och plågor göra all vistelse uppe svår och allt gående, om icke omöjligt, dock besvärligt. För att underiätta hans promenader har man åt honom inrättat en stol, hvilken han sjelf medelst en vef kan med venstra handen sätta i gång och styra, men han tyckes icke älska detta slags samfärdsel med verlden; helst går han sakta omkring, stödd på någon af de närvarande sönernas arm. Ehuru sent vi hunno fram, blef det oss dock tillåtet att inträda. Aldrig glömmer jag det ögonblicket, då jag med klappande hjerta stod utanför hans dörr, huru den uppgick och jag såg honom för första gången. Han låg till sängs, med hufvudgärden vänd ifrån fönstret, så att sommaraftonens milda dager töll halft ofvanifrån på hans mäktiga hufvud. Det kunde ej få en för ögonblicket mera passande belysning. Det var samma stolta hufvud, som man känner genom Sjöstrands bekanta byst, dock ännu mera lefvande och karakteristiskt återgifvet genom sonen; det var samma höga panna och kala hjessa, sparsamt omgifven at tunna gråa hår; det var samma starkt formade, stora och något spetsiga nisa; men kring mun och haka böljade nu ett qvarterslångt grått skägg, hvilket gaf honom utseende af en bild ur andeverlden i dens ögon, som skapat sig en helt annan gestalt af Fänrik Ståls, Kung Fjalars och Hannas skald. Dertill bidrog äfven det djupt liggande ögat med sin mörka omgifning; men ett smärtsamt drag vid högra sidan af munnen kallade genast tanken tillbaka till det jordiska och visade, att här låg en lidande, bunden i stoftet, sedan han sjelf så många gånger hjelpt tusental af sina likar att lyfta sig ur stoftets verlde Och döck — hvilken höghet i denna nu brutna form, hvilket intryck när han höjde sin stämma, talande långsamt och med svårighet, emedan slaget äfven träffat hans tunga, hvilken klarhet och hvilket djup i blicken! Den stämman hade jag hört en gång förr: den påminde mig om Geijers röst, då han en vårafton 1846 tog farväl af sina Jandsmän; hos begge hade den samma verkan — att locka ofrivilliga tårar i ögonen. Till det lidande och trötta uttrycket bidrog dock äfven för tilltället den för sjuklingen sena timmen. Huru förändrad var han icke den följande förmiddagen! Han kom då klädd, stödjande sig på sin yngste sons arm, med den lama högra handen instucken i barmen på nattrocken, och välkomnade främlingen. Hvar och en skulle i mitt ställe ha blifvit högligen öfverraskad. Jag visste, att Runeberg varit en stor och stark man, som utom skaldens, lärarens och prestens kall ätven öfvat fiskarens och jägarens och i dessa yrken båda härdat och måhända äfven brutit sin kroppsstyrka. Men att han ännu i lidandets dagar skulle göra intrycket af en jätte, bredaxlad, lång och med högburet hufvud, det hade jag ej kunnat föreställa mig. Dessutom var nu mörkret kring hans öga doldt af glasögon med silfverbågar, blicken var klar, lifliz, till och med skälmsk, och i flera timmar kunde han, visserligen långsamt och besvärligt, men dock tydligt och med det redigasfe tankeinnehåll samt det liflisaste minne af nersoner och