Dagens Nyheter – 24 december 1870, sida 2

förhållanden samtala, dervid synbarligen road af de ofta nog kostliga bilder, han framkallade. Än var det en komisk genretafla från hans promotion, än från hans lif med fiskare och torpare vid Kroksnäs, än från hans besök i Sverige och Upsala, än ett omdöme om någon af våra skalder, än också ett yttrande om egna arbeten, allt mäktigt, godt ech klart, ibland till och med blixtrande, men på ett eget stillsamt, nästan tungt sätt, dock alltid kryddadt af en godmodig humor, hvilket allt visade. att sinnet ännu egde saft och själen styrka, när blott den bräckliga kroppshyddan tillät den att verka fritt och naturligt. Men att icke ens denna bräckliga kroppshydda var fullständigt kraftlös, utan att äfven hon liksom själen ännu egde styrka och lif i behåll, som tydde på en oerhörd blomstring, när det en gång varit harmoni mellan dem båda, det skulle jag snart till min förvåning bli varse. I skaldens förmak, smyckadt som det egnar en konstnärsboning med både penselns och mejselns alster, stod på ett bord en väldig silfverkanna, prydd på locket med Finlands yxbeväpnade lejon och rundtom försedd med inskriptioner, samt angifvande sig som ett minne till Runeberg från afkomlingarne af 1808 års män. För att taga de många inskrifterna i närmare ögonsigte försökte jag med höger hand att lyfta den ståtliga pjesen något från bordet, men nödgades hjelpa under med den venstra för att nå syftet. Knappt hade Runeberg märkt detta, förr än han sjelf rullade sig fram till bordet, bonade noga om den instoppade högra handen, fattade med den friska venstra i sifverkannan, fick henne först ned i knäet och sträckte henne sedan på rak arm ut i luften samt höll henne så en längre stund, hvarpå han sjelf åter förde henne till sin plats. På aftonen firades en enkel familjhögtid för att välkomna en just då från utlandet återkommen son samt helsa den yngste, som några dagar förut tagit studentexamen. I denna familjefest, den första, som firades i Runebergs hus på långliga tider, fick äfven jag del taga. Skalden var densamme som på förmiddagen, älskvärd, munter och särskildt upplifvad af att se oss yngre broderligt lägrade kring de fyllda glasen. Han satt långa stunder skämtande ibland oss och vankade för öfrigt oupphörligt mellan sitt sofrum och sitt fordna arbetsrum, der vi höllo till. Jag kan ej underlåta att nämna några ord om rummets egendomliga dekoration; Utom bok skåp tunnos der nemligen på väggen öfver Runebergs arbetssoffa tretton präktiga rätskinn, hvart och ett utgörande underlag för något märkvärdigt gevär, som följt skalden på hans ströftåg i mark och skog eller utgjorde minnesskänk af någon enskild person eller kår, hvilka velat egna honom sin hyllning. Hvar och en af de räfvar, hvilkas pelsar nu prydde väggen, hade Runeberg sjelf nedlagt eller fångat, men de utgjorde blott fjerdedelen af hela det antal, som för hans hand fått bita i gräset. Ett porträtt sågs öfver skrifbordet: det var bilden af Bernhard von Beskow. I ett annat rum fanns ännu ett porträtt: det var en karakteristisk bild i olja af Almqvist. Afresan från Borgå var bestämd till påföljande morgon; men innan den inträffade, måste jag ännu en gång på skaldens enträgna begäran besöka honom vid hans läger för att erhålla de sista helsningarne med mig till Sverige. Han hade då otåligt väntat redan en halftimma, medan gästen af grannlagenhet tvekade att alltför tidigt göra honom sitt besök. Afven då var han särdeles munter och upprymd och skämtade ännu i afskedsstunden om sina nattliga funderingar under sömlösa timmar, då han, för att erfara hvad tiden led, utan att behöfva tända lius, trefvade med fingrarne på urtaflan af en stor klocka utan glas, upphängd på sängstolpen. Sedan han sändt sin tack och helsning till alla vänner å denna sidan af Östersjön, tog jag slutligen farväl af honom med en känsla, som ej står att beskrifva. Det var en af de få gånger jag haft den lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig. BERNINI TERO Meg Ne IT om or fr x a