Dagens Nyheter – 24 december 1870, sida 1

a a a en allmänna bästa. Dessa menniskors marketentare-yrke begagnas ofta blott såsom en förevändning, för att finna gynnsamma tillfällen att stjäla och plundra. Det händer blott alltför ofta att de stjäla lifsmedel, hufvudsakligast vin och spirituosa, på öfvergifna platser, för att sedan sälja dem till höga priser åt de törstiga soldaterna. Äfven andra saker i öfvergifna hus betrakta de såsom välkommet byte och förvara dem i sina vagnar. Redan ha många drabbats af ett rättvist straff: en kula har gjort slut på deras illbragder. Marketenterskan är vanligen. marketentarens hustru, älskarinna eller slägtinge, Men då man tänker på en sådan marketenterska, bör man icke föreställa sig en så poetisk bild, som framträder i Regementets dotter. Hvarken skönbet eller behag eller ens den täcka drägten skall man finna. I stället för de nätta snörskorna bär den verkliga marketenterskan tuvga, vattentäta stöflar. Lockarne betäckas icke af en näpen, kokett fästad, liten hatt, utan en grot ylleduk ;omgifver ettafsolen och vinden brynt. ansigte,: som saknar hvarje tillstymmelse till behag. Och upplåter hon sin mun, så får man helt visst icke förnimma Luccas älskliga toner, utan en grof stämma, råa ord och ett hest skratt tillintetgöra genast all illusion. Kriget är icke egnadt att stäfja lidelserna hos råa naturer, och erbjuder sig ett tilltille att tillfredsställa roflystnaden, så begagnus det — ofta på det mest bestialiska sätt. Slagtningen är slutad, fienden dråger sig tillbaka, och natten breder sin mörka slöja öfver det dystra fält, hvarpå striden nyss rasat. Sårade och döda betäcka den bloddränvkta marken. Då smyga sig hemska gestalter med blindlyktor, Jikasom irrbloss, fram ur:mörkret. Försigtigt och krypande nalkas de de döda, för att plur dra dessa: Det dystra, ödsliga dödsfältet förskräcker dem icke, ochi ej heller faran att bli tagna tillfånga eller. skjutna af fältpolisen. Blott en känsla beherrskar deras själar, snikenheten. Dessa nattgestalter. äro marodörerna eller, såsom man äfven med rätta kallar dom, slagfältets byenor. De ströfva omkring med känslölösa hjertan,; girigt sökande efter byte. Blindlyktan kastar sivt starka sken på den fållnes: stela; svartbleka ansigte: strrand, orörliga äro de öppna ögoven föstade på röfvaren, men denne ger icke akt derpå. Hans fantasi-lösa själ gör ivga ToRexioner. Han sliter upp uniformsrocken. på den döde och letar efter penningar och värdesakar. Bära fingrarne ringar, skiljas de förmedelst en hvass knif från den stela banden. Likens stympning framkallar ingen känsla af medlidande eller ånger. Medaljongen, som den döde kanska bär vid. sitt bröst; det heliga minnet af modern, makan eller den hemma i ångest och sorg-lemnade bruden, ryckes bort af den känslolöses hand endast för sitt guldvärdes skull. Så smyger marodören från lik till lik, till dess han plötsligen får se en sjukvårds-kår nalkas med facklor, kommande för att söka efter qvarliggånde sårade oct föra dessa till lasaretten. Om sådant händer eller fältpolis-kopstaplar och patruller infinna sig, så skyndar sig marodören att tillsluta sin blindlykta och, lik en katt, försvinner han huastizt i mörkret och gömmer sig bakom en skyddande buske eHer på något annat ställe. Tyvärr lyckas det, trots alla fältpolisens bemödanden, många af dessa vidunder att undgå det straff, hvaraf de gjort sig förtjenta, och de allra strängaste åtgärder förmå icke göra slut på det rysliga oskicket. På spioner som bedrifvit sitt yrke på krigsskådeplatsen, tagits till fånga, dömts af krigsrätt och blifvit skjutna, är ingen brist. Spion kan en person blifva under en natt, utan att dagen förut ha haft den ringaste tanke derpå; det kommer an på hur omständigheterna fresta. . Men från och med det ögonblick någon fattat en sådan föresats, bär han repet