Dagens Nyheter – 24 december 1870, sida 1

SERNER SR SRA få anmärka att jag icke bestrider sanvingen af deras sats som påstå att staten har rätt att kalla hvarje vapenför man till personlig krigstjenst. Men en kallelse af detta slag har alltid förekommit och skall alltid förekomma en dast då fosterlandets försvar sådant oafvisligen kräfver. (Hör! hör!) Utomordentliga omständigheter kräfva utomordentliga åtgärder, och just derför göra de dem också berättigade; men om man under vanliga tider söker tillämpa principen af allmänt krigstjenst-tvång, så möter man oöfvervinnerliga svårigheter. Tillämpar man denna princip universelt, d. v. g. låter man utan undantag alla, som dertill äro principenligt skyldiga, förrätta krigstjenst, så gör man tio gånger större förberedelser för försvaret än behöfligt är. Väljer eller utlottar man soldater bland de vapenföra, kan man icke genom något arrangemang undvika att i praxis stor orättvisa kommer att göra sig gällande. Tillåter man de tjenstskyldige att sätta annan man i sitt ställe, så faller bördan tyngst på de fattiga; gör man åter skyldigheten rent personlig, så inträffar att den tidsförlust, som för den förmögre uvge mannen betyder intet och för arbetaren af de lägsta klasserna föga (emedan hans lön medan han tjenar som soldatär ungefärlika stor som den han annars skulle förvärfva) blir mycket betungande för den skicklige handtverkaren eller utöfvaren af befattningar och yrken som taga ett visst mått af kunskaper i anspråk och derför äro förenade med större ekonomisk fördel, (Hör! hör!) I ett land, der känslan för individens tankeoch handlingsfrihet nått en sådan utveckling som här, torde också kunna sättas i fråga, huruvida det är rätt och klokt att tvioga medborgare att mot deras cgen vilja personligen deltaga i krig, som kanske icke alltid ha karakteren af att vara defensiva, och som de måhända sjelfva inom sig anse orättvisa. (Bravorop.) Men jag vill icke uppehålla mig härvid; jag uttalar endast min öfvertygelse, att det på längden skall bli billigare — för att icke nu se saken från andra synpunkter — att betala för vårt försvarsväsende det pris som detsamma, så till sägandes, i allmänna marknaden betingar, i stället för att söka tillegna oss det med våld. Emellertid vill jag i detta afseende icke uppträda såsom docerande; jag har blott sagt min tanke, och må den gälla hvad den gäller; är den oriktig, låter jag mig gerna genom bevisande skäl derom öfvertygas. Endast om e2 sak är jag säker: de olika nationerna ha tillkommit för ett högre mål än att vara lika många armåläger och antagandet af ett system, enligt hvilket krig skola föras — icke såsom hittills genom till antalet begränsade armåer utan af hela folk en masse — är icke att anse såsom ett framsteg i civilisation, utan alldeles tvärtom. (Bifallsyttringar).