Dagens Nyheter – 23 december 1870, sida 2

UAdULLIUA UIAUT PAVEVv VY JeRHEvVv IUGPV EF HJ, under uppsigt af dr Davis, den mycket aktade färgade doktorn. Kött, bröd, grönsaker, bränsle, allt beställdes till en viss dag, men inga listor afhördes. Hela trakten var hvit af snö, kölden bitande, de flesta af kojorna utan något att elda med; folket skälfde af köld i sina ömkliga paltor, soppan var färdig och väntade på dem, men hur skulle man kunna samla dem utan listorna? Cela ne presse pas, que voulez vous? säga herrarne med händerna i fickorna. Slutligen fingo vi namnen på alla invånarne och vi gingo för att med egna ögon öfvertyga oss om huru de lefde dag ifrån dag. De äro tacksamma för det fläsk, som nyligen utdelats genom vårt sällskäp och mycket tacksamma för de varma skläderna; de peka med stolthet på den enda filt, som, Gud vet hur, betäcker hela familjen under natten. Till och med qvinnornas linne ha tyskarne tagit och sält. Jug, som hade tre dussin linnen i huset, har nu bara den här qvar. sade till mig en klarögd, vacker qvinna, i det hon tryckte sitt utmagrade barn till sitt bröst. Det var en stor tröst att tänka, att den goda soppan åter skulle framkalla färg och skönhet i barnets ansigte. Följande dagen tände vi vår första eld i det smutsiga och fuktiga köket; spiseln och andra köksinventarier voro sönderslagna och obrukbara, pumpstången var i olag, vattnet såg lerigt ut och allting var vårdslösadt, men vår hederliga köksa förlorade icke modet. Ni skall få ge i morgon, då ni kommer, bur rent här skall vara och soppan den skall vara färdig till middagen. Öch sä lemnade vi henne och begåfvo oss i väg tillbaka till Sedan. Det snöade och väglaget var jemmerligt. Här och der stack ett groft träkors af mot det hvita snötäcket, utmärkande ett ställe der man begraft, den ena på den andra, hundratals män, söm föllo på slagfältet omkring Sedan. Fröken Goulden utpekade för mig de kyrkor och byar, der de sårade inkastades. Dessa damer öfvervakade dag och natt deras behof och ryggade icke tör hågra af de fasor, som deras sjelfåtagna pligt medförde, men likvisst gingo hundratals lif förlorade i brist på skyndsam hjelp. En man, hvars ben amputerades, smög sig under natten ut från sina sömniga vårdarinnor, och i sin feberyra släpade han sig ett stycke framåt vägen till en annan koja. En qvinna derinne, som fick höra ett jemrande läte, öppnade dörren och såg i månskenet en karl i nattlinne krypa på marken. Hon bjelpte in honom så godt hon kunde och erbjöd honom någonting att dricka. Non, non! skrek den sjuke och sköt koppen ifrån sig. Jai soif de ma midre, jai soif de ma måre. Han trodde att hans moder var på väg till honom och han hade gått ut för att möta henne! Han dog andra dagen utan att ha fått sin törst stillad! Vår andra dag i Givonne var på det hela taget tillfredsställande. Vi begåfvo oss tidigt på morgonen från Sedan; snön föll i stora flockar, men vi välkomnades varmt i vårt kök. Köksan: var i full sysselsättning bland sina grytor och pumpstången var brukbar; endast den stora kitteln, hvilken var inmurad, var ännu icke i ordning. På utsatt klockslag började folket. från Givonne belägra dörren och insläpptes fyra i sender. Vi beväpnade oss med slefvar och började servera soppa, skära bröd och portionera ut små köttstycken, som togos upp ur soppan och hvilka betraktas såsom en stor läckerhet. De egendomliga kärl, gom medfördes för att hemtau soppa i, voro tyvärr just ej så rena, mais que voulez-vous en temps de guerre? är den stående ursäkten, ; Vi glömde vår egen hunger under vår ifriga verkgamhet och voro vid dågenvs slut tacksamma för de fragmenter, som voro qvar, hvilka, jemte litet varm choklad, utgjorde vår : aftonmåltid innan vi återvände till Sedan. Då vi andra dagen ankommo till Givonne, ! funno vi stora kitteln i ordning och redan utI sändande stora moln af imma, så vi kände oss säkra om att ingen den dagen skulle behöfva vånda: om tomhändt. Den pratsamma skaran: belägrade än ew gång dörren, förhoppningsfullt väntande i kölden på den varma soppan. Allt var redo, då utportioneringsskeden föll ned i stora kitteln; det varingen lätt sak att säga hur vi skulle få upp den igen: endast absolut nödvändiga redskap funnos i köket, rummet var förmörkadt at ånga och skarän -derute undrade högljudt, hvad som stod på. Blef det ingen soppa af sedan man hade gått så långt för att hemta den? Slutligen lyckades vi meta upp skeden, som görat skulle, och utdelningen började. Mer än 400 af de mest behöfvande fingo sina portioner, och de ädelmodiga gifvarne till Daily News fond skulle ha varit nöjda, om de kunnat se, hur ödmjukt och tacksamt det stackars folket mottog sin soppa. Många voro af lidande och svält så vanstälda, att deras an sigten knappt sågo menskliga ut; somliga hade knappt styrka nog att säga sina namn. Ingen träta och ingen trängsel förspordes, utan hvar och en väntade tåligt i snön till dess hans tur kom. En tolfårs flicka, som tappert vandrade några (engelska) mil för att få soppa åt sin familj i Balan, svarade då jag frågade henne om hon icke tyckte att det var för långt: Åh nej, för så god soppa kunde man gå många mil. BSista gången jag såg henne lig hon sjuk och dog, tålig, i tyfusfeber. Hennes mor och de två systrarna voro sjuka i samma feber, och som det fanns endast två LK a da 2 hund dan