Dagens Nyheter – 20 december 1870, sida 1

Professor Edluna t fortsatte i går afton i Vetenskapsakademiens hörsal sin föreläsning öfver ämnet: Några drag ur den kosmiska fysiken. På ett lika intresseväckande som klart sätt redogjorde talaren för de verldsrymdens under, dem vi känna under namnen kometer och stjernfall, och visade, dels att kometerna alldeles icke, såsom man länge trott, men hvilken villfarelse vetenskapen för länge sedan skingrat, bestå af blott och bart dunster eller gas, utan af flera, från hvarandra skilda fasta stycken, dels att de s. k. stjernfallen icke tillhöra vår atmosfer, utan andra verldssystemer. Stjernfallen hafva observerats på ett afstånd från jorden af från 80 till I mil. De ha visat en hastighet af omkring 4 mil i sekunden — en hastighet som ej kan frambringas af någon af oss känd naturkraft. Det är luftens motstånd som glödgar den främmande kroppen, och åen starka upphettning, hvilken derigenom uppstår, upplöser merändels kroppen i gasform innan han hinner jordytan. Utom de sporadiska stjernfallen, som förekomma hela året om, ha vi, som bekant, de periodiska stjernfallshögtiderna, den ena vid Larsmesstiden i augusti, den andra den 12 och 13 november. Den förra återkommer, ehuru starkare eller svagare, hvarje år; den sednare inträffar med en mellantid af 33 år, då den räcker 2 å 3 år, hvarefter den aftager och försvinner för att efter ofvannämnda tidrum återkomma. Denna periodicitet härrör från jordens olika läge i rymden. Det är först på sednaste åren vetenskapen kunnat nöjaktigt förklara stjernfallen. Nu har man emellertid funnit att två kometers banor alldeles sammanfalla med planet för de båda i augusti och november förekommande stora stjernfallens. De otaliga, små fasta kroppar, som bilda stjernfallsfenomenet, antagas med största sannolikhet utgöra lemningar af kometen, genomlöpande samma bana i rymden som denna. Slutligen omnämnde talaren äfven meteorstenarne, hvilka äro desamma som de eldkulor, man stundom ser öfver herisonten, men hvilka icke alltid så starkt påverkas af jordens dragningskraft, att de falla till hennes yta, utan i stället fortsätta sin okända bana. Äfven dessa meteorstenar äro för vår jord främmande. Dessa budbärare från andra verldsrymder, af hvilka vi känna många som blifvit undersökta, hafva emellertid ej berättat annat än hvad spektroskopet sedermera konstaterat, nemligen att verldsbyggnaden i sin helhet är, så att säga, uppförd af samma material som vår jord. Dessa stenar ha nemligen ej innehållit ett enda för vår planet främmande ämne. I dem har man dock ej funnit silfver och guld, hvilka metaller icke heller finnas i solen. Professor Edlund förevisade slutligen några meteorstenar och omtalade i sammanhang dermed att sådana stenar af ända till 17 centners vigt blifvit funna; professor Nordenskiöld har på Grönland funnit en af flera centners vigt, som i dessa dagar anländt till Stockholm. Föredraget afslöts med ett litet experiment, att af en meteorstenmassa frambringa lysgas. Detta experiment är mycket enkelt, anmärkte hr Edlund, Cmen det har sitt egendomliga intresse att vi här frambringa ljus af ett material, hvilket hitkommit från andra verldar. a mnlgg SÅ TAR SR TA BAB RN MKR FR ROTAR ET ARR RE TR RR RANN RR nt