Dagens Nyheter – 20 december 1870, sida 1

skyndade ut, bröt af en kaprifolieqvist och lemnade åt den gamla väntande qvinnan. CHvad kan väl hända mig? — sade Gundla sakta till sig sjelf. — I min kammare eller i Frugrottan står jag ju altid under Guds beskydd. Det gäller min fars väl, och det blir ett slut på denna marterande nyfikenhet. Ingen barnslig tvekan! En halftimme förr än det led mot solnedgången smög sig Gundla bort på sin älsklingspromenad. Med elastiska och af vanan säkra steg gick hon uppför den branta och slippriga gångstigen vid sidan af foörssen, men många famnar ofvan den, och utan att begagna den skyddande ledstången. När hon nalkades Frugrottan, hvars inre del icke var synlig från stigen, stannade hon några ögonblick och pustade. Hjertat bultade så hårdt, att hon hörde dess slag, det bultade dels af ängslan för det hemlighetsfulla mötet, och dels af den häftiga promenaden uppför branten. Slutligen bemannade hon sig och trädde in. Ingen fanns i bergshålan. Den mystiska grottan sträckte sig en fyra eller fem famnar in i berget, och klämde ihop sitt sluttande hvalf innerst till en några tum bred springa, men hvars djup Gundla många gånger förgäfves sökt utforska. Intet spö, och ingen stör hade varit så lång, att hon derinne kännt någon botten, men hade springan blott varit ett par tum bredare, skulle säkert Gundlas djerfva små BOSEN BLAND KAMELIOB, AF JOHAN JOLIN: — ä7.