Dagens Nyheter – 20 december 1870, sida 1

EE tillsyn öfver begrafvandet af de döda på vägen mellan Joinville och Petit Brie. De fyra preussiska officerarne öfverlemnades åt honom. Kapten Servey anmärkt2 att de franska officerare, som blifvit tagna tillfånga den 30:de november och den 2:dra dennes, efter all sannolikhet redan voro afskickade, så att endast sårade officerare funnes qvar och vårdades i ambulansen. Han förband sig emellertid att, i händelse de franska officerarne ännu icke blifviv afsända, skicka fyra af dem i utbyte mot de preussiska som nu lemnades honom eller också att återställa dessa. I förrgår afton hölls ett stort krigsråd i Louvren, der, efter hvad man tror, vederbörande öfverlade om de afgörande operationer, genom hvilka de skola söka att rädda Paris. Samtliga befälhafvande generaler och amiraler voro dervid tillstädes. Genom ett den 7:de dennes utfirdadt påbud har Belleville-skarpskyttarnes bataljon blifvit upplöst. Sextioen man af denna kår skola ställas inför krigsrätt, anklagade för att ha deserterat midt under pågående strid. Gustave Flourens skall genast arresteras, emedan han, utan att dertill vara förordnad, helt enkelt tillegnat sig ett militäriskt befäl och uppträdt i högre officersuniform. Folket i Paris har icke under en vecka haft några underrättelser från den yttre verlden, och officiela tidningen har ej meddelat något om ställningen i Frankrike upplysande, sedan de mellan general Trochu och grefve Moltke vexlade brefven i densamma voro införda. Sensationstidningarne ha under tiden satt åtskilliga extravaganta rykten om franska segrar i omlopp; men ingen tror på dessa. Regeringens och folkets föresats att hälla ut i det längsta synes på intet sätt ha försvagats, och den största kraft och beslutsamhet läggas såväl af den förra som det sednare i dagen. General Trochu arbetar med outröttlig ifver på organiserandet af sina tre armåer. Erkebiskopen af Paris har gjort ett besök i den bretagniska ambulansen. Han uppmanade de sårade att ånyo uppsöka sina respektive regementen, så snart de blefvo friska, och att sålunda fortfara att bekämpa Frankrikes fiender. Han bad dem aldrig tänka på att gifva sig, utan strida för fosterlandets räddning, och sade att han sjelf gerna skulle taga geväret på axeln, såvida icke hans egenskap af prest derför utgjorde ett hinder. , x x Ett enskildt bref, dateradt den 5 dennes, från ett fruntimmer i Paris lyder i öfversättning sålunda: Huru lång och förskräcklig denna pröfning är och huru mycket jag lider af att sakna underrättelser från mina bortavarande barn, kan jag ej beskrifva. Vi må emellertid bra, och utsigterna till framgång skänka oss nytt mod. I denna vecka ha kanonerna under två dagar och två nätter icke en timma upphört att dundra. Det var en dyster, hjertslitande musik. Att sofva var omöjligt. Jag sörjer alla mina älskade, utan att känna deras öde. Hvad min son, som var i Metz, måste ha lidit om hans general verkligen var en förrädare! Men ni vet nog bättre än vi hvad som har händt; ty vi våga knappast sätta tro till något; så många osanningar har man sagt oss. Nu äro vi nöjda, emedan vi hoppas. Men till hvad pris skola vi väl segra! Hvad jag är ledsen öfver att jag icke i tid försedde mig med ett tillräckligt förråd af matvaror. Nu kunna Vi ingenting få, ej ens för pengar. Vi lefva nästan uteslutande på soppa, kokad af köttextrakt. Hvar fjerde dag ger man oss — vi äro fem personer — ett och ett fjerdedels skålpund kött (salt oxkött eller också hästkött). På bröd är ingen brist; och detta är ändå det vigtigaste. Dock kan icke heller förrådet häraf räcka länge. Folket är lugnt; man är mest angelägen om att sörja för de fattigas behof, och deri gör man rätt. Ingen