Dagens Nyheter – 19 december 1870, sida 5

i lås, för att några minuter få hängifva sig åt betraktandet af den kära medaljongen och det ännu kärare idealet. Det låg någonting så barnsligt i denna hennes första kärlek, att hon stundom log åt sitt svärmeri, och bannande sade till sig sjelf: stora, långa flickan, leka så här med dockor! Ack, det var ju inte heller annat. Denne yngling hade hon ju aldrig sett i verkligheten, hon bara oupphörligen tänkte sig hans bild, hans hållning, hans gång, och tyckte derigenom att han redan lefde bland hennes minnen. Vi erinra oss från vår Upsalatid en ung student, litet poet och mycket öfverspänd, som fått fatt i en sådan der miniatyrbild på någon auktion, och som på fullt ailvar gick och förälskade gig i sin blonda, blåögda elfenbensflicka. Han bar medaljongen på sitt bröst, han ställde den på sitt skrifbord, samtalade med bilden, medan han i ensamheten förtärde sin tarfliga middagskost, och drömde sig lycklig med en huld och trogen maka, ehuru denna i sin ram för det närvarande tillhörde lillepyttarnes verld. Men han måste som alla unga älskare ha en förtrogen, och han valde sig också en vän, hvilken, sedan han en tid skrattat åt den besynnerliga kärleken, slutligen började på fullt allvar frukta för älskarens förstånd. Dock, det var ingen fara. Symptomerna voro blott prodomer till en verklig kärleks