Dagens Nyheter – 19 december 1870, sida 1

panjemang till pianot. Liksom till bekräftelse på majorens ord — uissch — kom en granat från Mont Avron, exploderade midt utanför fönstret och skickade en mängd frusna jordklimpar in genom rutan. Majoren småskrattade och visade sig mycket böjd för att gå de unga löjtoanternas önskan om qvarter till mötes. Den artiga stabsofficeren tvekade. Uisseh — en annan granat, denna gång på taket. Han såg ännu mera obeslutsam ut. Nu kom doktorn från 103:dje regementet och berättade hur granaterna i går hade huserat med honom. Detta var nog för vår vän: Han lemnade fältet åt de unga löjtnanterna och gick att söka ett mindre exponeradt qvarter. Som jag blott varit här en timme, har jag icke ännu hunnit gå öfver slagfiltet, som emellertid lär framställa ett skådespel, som bekräftar wirtembergarnes och sachsarnes hårdnackade tapperhet. Der lära legat hela led af döda, lik af män, hvilka-icke förstodo meningen med ordet fly och hvilka stodo på sluttningarne af vinberget, utsatte för den förfärligaste eld och frågande efter ingenting annat än att fransmännen icke skulle nå sitt mål. Många af de stupade tappre ha i dag funnit en krigares graf. Att liken fingo ligga der så långt tram på dagen berodde på fransmännens uppförande. Hvilken ond ingifvelse kunde väl förmå de officerare, hvilka hade befäl öfver artilleriet, att skjuta på dem, som voro ute för att begrafva de döda? Jag kan icke fatta det; men säkert är, att män med spadar och icke bössan på axeln i går nedskötos från fästena, och att de sjelfve kommo i behof af-de grafvar, de gingo ut att gräfva åt andra. Elden var icke heller tillfällig; den kunde då ha berott på ett misstag. En jemn eld underhölls hela morgonen, och efter hvad man sade mig, såg det ut som om man just hade bemödat sig om att sigta på de personer, som voro synliga. I går var jag i La Vert Galant vittne till en patetisk scen. Regementet nr 109 hade natten förut ryckt in och gått i qvarter. På morgonen ankom i en stor vagn den del af fältposten, som tillkom regementet. Vagnen körde upp till hvarje bataljons expedition och hornet samlade snart manskapet. Det var en egendomlig röra, som framdrogs då vagnens bakstycke nedfälldes. Den tyska fältposten är en elastisk institituon, och jag tror, att om det skulle falla dig in att sända ut en mangel eller en lefvande tiger i sin bur, skulle det icke möta hinder för utrymmets skull. Der framqvällde cigarrlådor, inslagna i vaxduk, långa, oformliga paket, som sqvallrade om korf, mjuka paket, som man kunde svära på att de innehöllo underkläder, och små paket, som rullade då de föllo till marken och tydligen innehöllo thaler. Posten uppstaplades mot en vägg, sergeanten gjorde rum och började röra på högen, bref efter bref, paket efter paket. Jag antecknade svaren då de första sex namnen upprepades — och meddelar dem utan alla reflexioner: Schumann ? — Död.t — Caspar? — Sårad. — Schultz? — Saknad. — Stolberg?t — Död. — Schrader? — I Parig. — Bergmann? — På lasarettet. Och så tortgick det sorgliga uppropet efter rullan. Det var andra bataljonen, det nu gällde, och den hade lidit mest. Innan sergeanten hade slutat, var det en stor hög paket, på hvilka deras egare aldrig skulle göra anspråk. Antalet af saknade var förvånande stort. Saknad är ett uttänjbart ord. Det kan betyda hvad som helst: fänge, obegrafd, deserterad (men jag har aldrig hört att någon tysk soldat deserterat). Nog af — icke tillfinnandes; och Gud vet hvar han är. I Paris, var ett mycket vanligt svar, men som alltid åtföljdes af ett skratt. En korrespondent inom Paris skrifver deremot den 4 december, bland annat: Officiela tidningen för i dag meddelar ett bref från hr Bauer, i hvilket han inlägger en protest mot preussarnes tilltag att skjuta på honom då han red fram med parlamentärflagg och åtföljd af en trumpetare. Händelsen vitsordas at, bland andre, en journalist, com under fredagsnatten qvarstannade utanför vallarna. Jag tror det nog, ty preussarno äro icke en ridderlig fiende. De skjuta ständigt på ambulanser, och då det är fördelaktigt för dem, hissa de alltid den hvita flaggan. Om en tiondel af de berättelser, jag hör om deras bedrägerier, är sann, förtjena de i sanning att utrotas som vargar. Denne hr Bauer är en egendomlig personlighet. Han började sin bana såsom tysk jude och han är nu fransman och kristen biskop. Under kejsardömet var han hofpredikant och kejsarinnans bikt fader. Han är nu prest vid pressens ambuJang och har under sitt befäl 800 kristna bröder, hvilka äro klädda såsom prester, men icke prestvigda. Både han och d dazsalägga det största mod, De kristna? bröderna äro de främste då det gälier att plocka upp de sårade; de gå fram längt innan elden har upphört. Biskopen stoltserar omkring på sin häst, klädd i kaftan och höga stöflar, med Hederslegionens kors på bröstet, ett gyldene krusifix nedhängande från halsen och en ofantlig biskopsring på fingret, utanpå handsken. Stundom visar han sigiröd kappa, hvilken, såsom jag förmodar, är en del af hans presterliga ornat. Folk som känna honom ha sagt nig att monseigneur är en komplett humbug, men han är mycket populär hos soldaterna, ty han tslar till dem på ett språk, vtam da förstå ARh hang mod är då åtminstona