Dagens Nyheter – 19 december 1870, sida 1

—— blifvit ett krigsmedel, man har velat injaga skräck hos befolkningarne uch hos dem stäfja all patriotisk häntörelse. Och det är denna beräkning, som förmått de preussiska generalstaberna till ett dåd, som står ensamt i historien: bombardering af öppna städer. Att slunga in i en stad explosibla och antindande projektiler anses endast tillåtet under de ytterligaste och noggrant bestämda omständigheter. Men äfven i dessa fall bar det varit en orubblig plägsed att på förhand underrätta invånarne, och aldfig förr än nu har någon kommit på den tanken, att detta förfärliga krigsmedel kan användas preventivt. Att sätta eld på hus, på afstånd massakrera gubbar och qvinnor, anfalla, om man så får säga, försvararne i deras familjers sjelfva tillvaro, att såra dem i menskligbetens djupaste känslor, på det att de sedermera må förnedra sig inför segraren och bönfalla om förödmjukelsen af en fiendtlig ockupation, är en så förfinad, beräknad grymhet, att den stöter på tortyr. Man har dock gått ännu längre och, tagande en oerhörd sofism till stöd för dessa grymheter, gjort dem till ett vapen åt sig. Man har vågat påstå, att hvarje stad, som försvarar sig, är en krigsplats och att man, derför att man bombarderat den, sedermera eger rättighet att behandla den såsom en med storm tagen fästning. Man sätter eld på den, efter att med petroleum ha genombyrt husens portar och trävirke. Om man förskonar staden för plundriog, är detta en ynnest, som den får betala med en godtycklig lösesumma, och till och med då en öppen stad icke försvarar sig, har man användt bombarderingssystemet utan föregående förklaring och derigenom erkänt, att det vore rätta sättet att behandla den, liksom om den hade försvarat sig och hade blifvit tagen med storm. Det återstod ingenting vidare för att komplettera denna barbariska lagbok än att återinföra bruket af gisslan. Preussen har gjort det. Det har öfverallt begagnat ett system af indirekt ansvarighet, hvilket bland så många orättfärdigheter skall förblifva det mest karakteristiska draget i dess upptörande mot oss. För att betrygga sina transporter och lägerplatser har det hittat på att bestraffa hvarje tilltag mot dess soldater eller dess konvojer genom att arrestera, förvisa eller till och med aflifva någon af traktens ansedda män. Dessa mäns aktningsvärdhet har således blifvit en fara för dem. De måste med sin förmögenhet och sina lif ansvara för handlingar, som de icke kunnat förekomma eller förhindra, och hvilka för öfrigt endast bestodo i en rättmätig utöfning af försvarsrätten. Det har såsom gisslan bortfört 40 ansedda män i Dijon, Gray och Vesoul, under förevändning att vi icke frigifva 40 sjökaptener, som gjorts till fångar i enlighet med krigslagarne. Men dessa åtgärder lemnade, med hvilka råheter de än beledsagades vid verkställandet, dock deras värdighet oantastad, som måste underkasta sig dem. Det skulle falla på Preussens lott att förena vanäran med förtrycket. Man har fordrat af olyckliga bönder, som med våld bortsläpades och qvarhöllos genom hotelse med döden, att de skulle hjelpa till att befästa de fiendtliga verken och arbeta mot sitt eget lands försvarare. Man har sett tjenstemän, hvilkas ålder borde ha ingifvit de mest förhärdade hjertan vördnad, på jernvägslokomotiven utsättas för den kalla årstidens hela stränghet och för soldaternas förolämpningar. Kyrkornas sakristior hafva blifvit vanhelgade och materielt besudlade. Presterna hafva blifvit slagne, qvinnorna misshandlade, lyckliga ännu, om icke de nödgats undergå en ännu grymmare behandling. Det tyckes, som om vid denna yttersta gräns icke i hvad man bkittills gifvit det vackra namnet folkrätt skulle finnas någon enda paragraf. som ej blifvit skamligt våldförd af Preussen. Ha väl någonsin handlingarne till denna grad vederlagt orden? Sådana äro fakta. Ansvaret för dem drabbar helt och hållet den preussiska regeringen. Ingenting har föranledt dem, och intet enda af dem bär kännemärket på de tygellösa våldsamheter, åt hvilka armåer i falt stundom hängilva sig. Man måste noga observera, att de äro resultatet af ett öfverlagdt system, som generalstaberna tillämpat med samvetsgrann omsorgsfullhet. Från tyska sidan har något svar å dessa anklagelser ännu icke varit synligt. Utanför Paris. Från kronprinsens af Sachsen högqvarter, Le Vert Galant, skrifver en engelsk korrespondent den 4 december: Två unga, glada löjtnanter af 108:de regementet kommo till slottet vid Chelles för att utse qvarter åt sina kamrater. Den yngste af dem, en pojke på 19 år, hade i striden d. 2 d:s en märkvärdig tur. Efter sakernas vanliga ordning borde han ha varit redo att se sig om efter en graf i stället för qvarter. I de korta skörten på hans vapenrock voro hål efter fyra kulor. hans venstra axelklaff var sön