Dagens Nyheter – 17 december 1870, sida 1

Denna vackra, klara vintersol lyste också vänligt ned på de stilla, kalla, bleka ansigtena med deras uttryck af trötthet, af smärta, af förbittring. Den förste döde såg jag un gefär hundra steg från Valenton. Det var en preussisk reservsoldat af 46:te regementet; han låg på sidan med högra handen ännu fast sluten om geväret, under det att den venstra var krampaktigt tryckt mot bröstet, hvarifrån lifvets röda ström utforssat. Om några veckor eller månader skall hans namn stå i dödlistorna med tillägg af ett t. (todt) skjuten genom bröstet, för att hans kära i hemmet må kunna se af namnet och detta lilla bittra t., att de icke längre ha någon make, fader eller försörjare. — Renseln låg vid den dödes sida upprifven, genomletad och plundrad. I skogens yttersta kant vid Valenton lågo blott preussiska lik, längre fram, i tätare rader, döda fransmän, som bade velat taga skogen. Ilos många af dessa senare lik märkte jag att ena armen var höjd mot skyn, likasom anklagade de bleka, stela händerna inför Gud de skändliga upphofsmännen till detta olyckliga krig. Äfven de franska renslarna voro till största delen upprifna, genomletade och deras innehåll urtaget. De icke plundrade voro fyllda med stora hvita skorpor, risgryn, kaffe, socker, och ofvanpå dem var som oftast fästadt ett stort bröd. Jag har sett ränslar, som innehöllo åtminstone två skålpund kaffe och risgryn, och i månget kokkärl låg ett stycke rått kött. Öfverhufvud syntes hvarje fransman vara rikligt provianterad för sex dagar. De fångnes utseende antyder icke heller att de lidit af svält, och hungriga soldater slåss icke såsom fransminnen ha kämpat under de gista dagarne. Följden häraf är att vi icke skola kunna hålla vårt intåg i Paris, om vi ej få våra stora kanoner från Villa ÖCoublay, och emellertid beröfva fransmännen gevom fortsatta häftiga utfall efterhand vår armå dess bästa hjertblod. Xx