Dagens Nyheter – 17 december 1870, sida 1

Picard, oo F De makthafvande i och utanför Paris tänka, enligt senaste underrättelser, icke det ringaste på hvarken vapenstillestånd eller fred. Programmet: krig till det yttersta! tyckes gälla nu som förr. LIndgpendance offentliggör ett ballongbref från Paris af den 6 dennes, hvilket inner håller följande meddelande: Trochu låter på alla platser uppslå Moltkes bref och under detsamma det af alla regeringens medlemmar undertecknade, afböjande svaret på de framstälda erbjudandena. Våra beslut äro icke i något afseende ändrade — heter det i det sistnämda. Låtom oss strida! Lefve republiken! En ballong från Paris, som sänkte sig vid Lille, medförde en general Trochus adjutant, som hade i uppdrag att begifva sig till Bordeaux för att till dervarande afdelning af regeringen öfverbringa Trochus förslag om gemensamma operationer, äfvensom en proklamation af honom, i hvilken lemnas den märkliga upplysning, att Paris är rikligt försedt med lifsmedel för hela vintern, x Från sachsiska armåns hufvudqvarter utanför Paris skrifves, bland annat: Den punkt, der det under de senaste blodiga striderna gick hetast till, var utom all fråga Villiers. Det ligger halfvägs mellan Brie och Champigny. Platsen var utsatt för en förfärlig eld, ett formligt regn af bomber, som inslogo taken, genomträngde stenväggarna och öfverallt utbredde förstöring. Blott få hus blefvo förskonade. I ett af dessa hade ett modigt franskt fruntimmer hela tiden qvarstannat och hon har nu hos sig inlogerat en sårad sachsisk officer. Hon är den enda civila person i hela byn. — I byns andra ända, åt Paris till, ligger en park. Framför och rundt omkring den rasade striden båda dadarne (den 30 november och 2 december). Slottet är nu kasera för officerare. Der finnes icke ett helt fönster och då man vill in behöfver man ej gå genom dörrarne: det finnes öppningar nog! Väggarne äro på ett dussin ställen inslagna. En obetydlig höjd framför parken, åt Paris till, måtte ha varit en af stridens medelpunkter. Aublicken af slagfältet är förfärlig. En af de första grupperna af offer, som jag såg, utgjordes af 60 döda franska soldater (nästan alla de tyska voro redan nedmjökade i sina grafvar). Centern i denna grupp bildade omkring 40, hvilka lågo så nära intill hvarandra att en tredje icke skulle kunnat få rum mellan två; de föllo axel mot axel såsom de hade marscherat. Nästan alla lågo på rygg, med fötterna vända åt Paris; icke alla hade ögonblickligen funnit döden ... Dylika högar af lik, större och mindre, såg man på platån mellan Villiers, Brie och Champigny; nära en kyrkogård lågo 2 till 300 döda fransmän, ditförda för at! begrafvas. Alla hade tillhört de reguliera trupperna; flertalet var mellan 25—30 år. Något vapenstillestånd för att bortskaffa döda och sårade hade icke afslutats, men så vidt möjiigt besörjdes detta af båda sidor under nat ten. Vid sin öfvergång öfver Marne medförde fransmännen icke mindre än 14 batterier, men i följd af brist på goda artillerister blef en stor del af dem icke använd. Slagfältet efter striden. En korrespondent, som besökt slagfältet vid Champigny, har lemnat Neue freie Presse följande skildring: Det finnes ingen sorgligare syn iverlden än en valplats morgonen efter det blodiga slaget. Detta fick jag erfara den 1 dennes. I Valenton såg jag de första döda och sårade efter striden den föregående dagen. Här lågo fransmän, preussare och wirtembergare i en praktfull trädgårdspaviljong med väggar af spegelglas och 6 fot höga, förgylda porslinskandelabrar — här lågo dessa, som nyss voro fiender, i endrägt vid sidan af hvarandra på den blodiga halmen, endast tillfälligt förbundna, jämrande, klagande och böntallande på nordoch sydtyska dialekter samt på franska om en kylig dryck för den heta tungan, de torra läpparne, sårfebern i blodet; bönfallande om en vänlig hand, som kunde lägga det sårade benet, den krossade armen i en mindre smärtsam ställning. Åtskilliga i dessa klagande leder lågo tysta och orörliga: Deras ansigten kunde jag ej se, emedan de voro öfvertäckta med exemplar af de bekanta illustrerade paristidningarne Journal amusant och Journal pour Tire, hvilka påträffats i biblioteket. — Hvarför, frågade jag de wiirtembergska soldaterna med det röda korset på den ljusgrå uniformen, hvarför äro deras ansigten öfverhöljda? — De dogo i natt. — Och ändock ligga de qvar bland de lefvande? — Ja, många af dem skola äfven snart aflida. Vi äro för mycket upptagna af de sårade, för att kunva tänka på att begrafva de döda. — Och så begagnades till och med de frivolaste af alla tidningar, de som ha till uppgift att endast framkalla munterhet och löje, här till liktäcko! En mer bitande satir öfver vår glädjes tomhet och det jordiska lifvets fåfinglighet kan knappt tänkas. Mot middagstiden gick jag ut på valplatsen. Det frös starkt, men solen sken klart och spred ett purpurskimmer öfver de frusna blodpölarne, hvilka med en förfärande prakt så att säga dekorerade den i öfrigt snötäckta marLu IG PE För EA FS. KET a EA Fr