Dagens Nyheter – 15 december 1870, sida 1

denna månskensafton. — Alltför ofta hörde jag: Döden mig då, jag kan ju icke letval Här och der gingo ock de tysta männen öfver aflidna, från alla jordeqval förlossade krigsmän, som nyss förut med ett dyrt namn på de bleka läpparne utandats sin sista suck i den kalla vinterluften. Jag såg inga valkyrior under hela denna långa natt, som förde hjeltarne till Oden, men tusen englar måste ha varit sysselsatta med att hemta de många själar, som icke blott derofvan utan äfven här nere blifvit odödliga. Jag inser väl att jag fallit ur rolen, att jag blifvit sentimental. Detta kommer blott deraf att jag icke på länge sett så många lik. Men må jag äfven vid detta tillfälle öppet tillstå att jag nu finner det vara hög tid att göra ett slut på blodsutgjutelsen. Till och med jag börjar känna mig tung om bhjertat, fastän jag är van att icke ens under de sorgligaste förhållanden förlora min humor. Hvarie menniskolif, som hädanefter skall gå förloradt genom detta krig, spilles onödigt, då ju i alla fall Frankrikes sak icke mera kan upphjelpas. Krigsrustningar i södra Frankrike. Enligt ett censkildt bref till en härvarande svensk familj från en ung italiensk läkare, hvilken på resa från Spanien till Italien nyligen genomrest södra Frankrike, lärer ett storartadt förspel till sista akten af det blodiga drama, som nu uppföres i Frankrike, nu som bäst hålla på att inöfvas. Ofverallt — skrifver han — i hvarje liten stad, snart sagdt i hvarje by öfvas rekryter; öfverallt möter man militärer, kanoner, tross-, ambulansoch furagevagnar etc. Kaserner och tältgator finnas i och utanför hvarje den minsta köping. Enligt de underrättelser, jag under resan kunnat samla, lärer på nyåret en armå af 5 till 600 tusen man stå färdig att marschera till norra Frankrike. Af denna nya armå organiseras endast i och omkring Montpellier omkring 200,000. De officerare jag träffade i Marseille och Toulon voro till stor del utländingar; bland dem många från Amerika. Bristen på befäl är så stor, att ej allenast öfverstelöjtnanter avancera till generaler, men äfven några kaptener och till och med en löjtnant hade i en hast trappat upp till denna grad. En afton blef jag presenterad för ett par af de amerikanska officerarne. På min fråga, af hvilken anledning de hade gått in vid franska armån, svarades mig: Vi amerikanare stå i gammal skuld tlll Frankrike ; Lafayette hjelpte oss då vi kämpade oss fria från Englands ok — det är ej mer än vår skyldighet att i vår mån bidraga till den nya republikens befrielse från dessa vilda horder. Man gjorde mig uppmärksam på en ung ingeniörofficer (Seymour tror jäg han hette), hvilken genom sin högst ovanliga insigt och genialitet förmodas komma att spela en mycket framstående roll i nästa års fälttåg. Till sjöstäderna anlända oupphörligen fartyg, lastade med kanoner, patroner och gevär (förnämligast af de bekanta Sniders). Med köttvaror, grönsaker och hästar förses armån förnämligast från Italien; spanmål kommer från Ryssland och Turkiet i ofantliga qvantiteter. Landet tyckes vilja uttömma all sin märg och gifva sin sista blodsdroppe, för att segrande gå ur striden. Att kriget under dylika förhållanden kommer att draga ut på tiden, derom kan man väl vara förvissad. Brefvexling mellan generalerna Moltke och Trochu. Regeringen i Paris tillkännagaf den 6 d:s offentligen att meddelanden egt rum mellan henne och högqvarteret i Versailles. Den 5 på aftonen kom ett så lydande bref general Trochu tillhanda: Versailles den 5 dec. Det torde vara till nytta att underrätta ers excellens om att Loire-armån i går led nederlag vid Orleans, och att denna stad återtagits af