Dagens Nyheter – 12 december 1870, sida 1

medan jag i allsköns oskuld sofver — fortsatte Eleonore leende. Men de orden tar mitt porträtt hade en dubbelmening för Gundla, och hon visste icke hvart den frågande syftade. Ja, jag tog ert porträtt? — hviskade hon stammande. Får jag då se, om jag blir lik mig? — fortsatte den sjuka. De orden voro ett blad åt det i källan drunknande biet. Gundla kunde ha räddat sig på Eleonores missförstånd, men sanningens engel bjöd henne att yppa allt. Och den stackars flickan gjorde sin uppriktiga bigt inför den, som hon trodde sig ha förfördelat; hon slutade till och med på knä inför den sjuka, i det hon fattade hennes hand, kysste den och bad henne förlåta ett bedrägeri, som icke hade sin grund i något elakt uppsåt, utan i en barnslig åtrå efter en bild, som så helt och hållet öfverensstämde med hennes drömmars ideal. Eleonore v. Dörben betraktade henne uppmärksamt och deltagande. Stackars barn! — hviskade hon till slut — Skall också hos er, så skild från verlden och menniskorna, denna känsla vakna, som så ofta bringar idel ofärd öfver sitt offer. Skall äfven ni — liksom jag — börja famla efter ett ideal, som aldrig står att finna i lifvet, men som blott förringar värdet af verkligheten.