Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 1

enda barn, helt och hållet i tjenarnes vård. Jag var tio år, då min mor dog af blodstörtning på en bal. Jag grät af förskräckelse, då hon fördes hem som lik, men jag kunde icke gråta af sorg, ty vi kände hvarandra så litet. Min far lät genast föra mig bort till glada slägtingar, hos hvilka jag skulle glömma min mor; och det lyckades alltför väl. Ack, endast det vi älska kunna vi aldrig förgäta. Det var på tredje dagen efter den olyckiga ridten som detta samtal fördes mellan de båda unga qvinnorna, och den djupa dysterhet, som målade sig i den sjukas anlete vid tanken på hennes föräldrar, hade ökat det intresse den fattiga flickan hyste för den rika. De bade ofta återkommit till detta samtalsämne, och Gundla hade sett stora tårar i Eleonores ögon vid prestdotterns lifliga och målande skildring af sin hädangångna mor och gin mönstermenniska till far. CHvarför delas rikedomens håfvor så förunderligt af den, som kallas den allvise?t — suckade millionärens dotter. — Tänk hur ädelt, hur nyttigt skulle inte min fars egodelar förvaltas och fördelas af pastor Hjort. Hvilken skilnad att lefva för mensklighetens upplysning och förädling, för menniskokärleken och förbrödringen, mot att endast lefva för egoismen, för hopandet af nya skatter och för uttänjande af det usla lifvet: Er far, mamsell Gundla, har blott ett syfte, att försvinna som individ, för att gagnande uppgå i