Dagens Nyheter – 8 december 1870, sida 1

för hennes oförståndiga tal, förde den gamla sin xlskling till närmaste spegel, under utropet: Men så si då sjelf, si då bara på stolta prinsessan !X Det var icke utan att gamla Saras ofta återkommande omedvetna försök, att genom detta smicker grumla blygsamhetens klara källa hos den unga flickan, började visa sina följder. Gundla betraktade oftare än förr sin sköna bild i spegeln, och hon började grubbla på, om hon verkligen vore så vacker som Sara menade, och hvad inverkan denna förmån kunde ha på hennes kommande öden. Hon, som i så många år utan lärarehjelp på papperet aftecknat många af de blommor hennes händer tillverkat, började en dag försöka afmåla sin egen bild i spegeln. Hon blygdes för sin fåfänga och vågade ej omtala den för pappa Emanuel. Dock, när teckningen var färglagd, visserligen långt ifrån konstnärligt, men dock hjelpligt nog för en nybörjare, utropade hon med barnsligt naiv förtjusning: CHerre Gud, hvad hon är vacker! Hon hade alldeles förgätit, att det var hennes egen bild. Hon såg nu blott ett visserligen föga liknande, men dock ovanligt skönt qvinnoansigte, och hon var på väg att springa till fadren, för att visa honom första profvet af en ny sorts talang. Dock, med handen på nyckeln stannade hon, började först eftertänka, sedan rodna, och slutligen blygas för dessa