Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 2

sin af ungdom och skönhet strålande sjuttonåriga dotter Gundela, eller Gundla, såsom hennes namn för korthetens skull blef uttaladt. Hon torkade med sin näsduk svetten ur fadrens panna, och kysste den derefter två eller tre gånger, der hon stannat på den höga tröskel, som skilde utbygget från sjelfva förstugan. Ser du, fader Emanuel, nu har jag ändå vuxit dig öfver hufvudet, som du så länge profeterat. Ja, jag vet inte hvad det till slut ska bli af dig, flicka, du får väl ta värfning vid Smålands grenadierer. Pastorn slog sin gunstling på ena kinden och kysste derefter den andra. Nå, kära barn, har du allt i ordning?4 Sara har styrt för qvällsvarden som vanligt helt allena. Hon ville lemna mig i ro att fullborda mina blommor. Blommor! Du lefver och dör bland dina blommor. I dag hade du annars gjort större gagn med att hjelpa oss med rågen. Det har dina bröder gjort, och du är ändå mera karlavulen än gossarne. Jag fick ju inte hjelpa, kära fader Emanuel, du sa ju sjelf att jag skulle förstöra mina blomsterfingrar, såsom du alltid kallar dem. Ja, jag är rädd för att Emanuel pjåkar bort sin Gundla. HSeså, min grenadier, här är nyckeln till hvita skåpet. Tag fram bränvinskruset!X