Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 1

gång enkla, men bildrika språket, och den förstod, att deras pastor dock måtte vara en märkvärdig man, eftersom hans kyrka alltid fylldes af långväga herremän och förnämt folk, som ofta reste många mil, för att få höra den ovanliga presten. Men hvarför fick han då inga beskyddare bland dessa många herrskapsmenniskor, ingen, som sökte rycka den utmärkte herden från hans alltför anspråkslösa hjord? Han hade redan haft många, som Perbjudit sitt mecenatskap, men pastor Hjort var döf för alla dessa lyckans lockelser. Han hade sin verld, sin sällhet i hvarje vrå omkring sig. Detta, vid foten af skogbeklädda, höga berg, och på landtungan mellan ett vattenfall och en liten kristallklar insjö så underskönt belägna komministerboställe hade varit hans högsta lyckas hem och var nu hans rika minnens. Här hade han med sin hulda maka, en högväxt och ståtlig professorsdotter, som haft mod att dela försakelser och armod med den hon redan älskat som student; här hade han njutit elfva år af den renaste äktenskapliga lycka. Denna lilla täcka trädgård hade han anlagt tillsammans med henne, dessa gårdens fyra unga lindar, som redan skänkte skugga åt en liten grupp af bord och bänkar, hade Jon Flanterat med egen hand, medan han sjelf gräft groparne i jorden; dessa doftande hvita liljor, som reste sig på rabatten under fönROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 6.