Dagens Nyheter – 6 december 1870, sida 1

CMin ros? Hönne testamenterar jag åt upptäckaren. Här hår jag funnit min ros, mitt ideal! Här är det ansigte, som jag letat efter i mina drömmar. Är det idealet numro ett tusen och-och fre? sporde skämtare. Tyst, tyst, stör mig intel Dina ögon — kunde komma af sig. CStackars liten! — suckade Fingal. — Hennes kostym, den vackra kappan och den näpna väderhufvan, antyder ett visst välstånd, men som ändå inte har råd att offra tio francs för ett dansnöje. Säkert har hon och henneg sällskap mutat betjeningen, för att i vinterkylan och snöyran få stå så der nära glasrotorna. Annars är detta förbudet, gom vi veta, på det att inte le beau monde må störas i sin fröjd genom anblicken af mobben och eländet. — Men hvilka ä den sköna flickans kavaljerer? — Herre! Rör inte vid väderhufvan, om lifvet är er kärt! Men vare sig nu att pratmakarens hotelse hördes dit ut, eller att den unga skönheten i alla fall vred på hufvudet, allt nog hennes blickar fastnade plötsligen vid Fingals eleganta figur. Med ett lätt utrop — som mera syntes än hördes, ty endast på den vackra munnens förändrade form kunde man gissa sig till ett ljud, som öfverröstades af dansmusiken — med ett lätt utrop vände sig den gudomliga plötsligen om, drog väderhufvan ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. ås