a rare säd, än den som växte på sjelfva herrgårdsgärdet — en sådan bonde kunde vara bra att ha till stubbrytare, men om han finge skörda lönen för sitt arbete, kunde han ju bli rik karl! Derför måste han bort, och den gård, hvars värde han med sitt arbete fördubblat, lades under eget bruk och besattes med statdrängar... — Jag hade ändå bra mycket ogjordt der, säger bonden, och skulle gerna ha velat hafva gården ännu i 10 år, med ett arrende, som motsvarat afkastningen det sista året jag hade hemmanet. Han köpte sig sedan !s mantal i en annan socken och har der nu full sysselsättning för sitt odlingsbegär. Bland öfriga herrgårdsbönder af hans kategori, d. v. s sådana, som inneha sina hemman på vissa år, ha vi besökt fera, hvilkas verksamhet motsvarat den, vi här ofvan skildrat, fastän det vunna resultatet icke varit fullt så lysande; men vi hafya, såsom förut blifvit anmärkt, icke funnit en enda, som varit obelåten med sin ställning, fastän naturligtvis för dem, som för andra, de sednaste klena skördeåren vållat åtskilliga bekymmer, hvilka dock af fjolårets och årets goda skördar i de festa fall blifvit häfda. Bland andra påträffade vi en i vestra delen af länet, som från fattig stalldräng bragt sig upp till en bergad ställning såsom arrendebonde. Han har sitt hemman, ett helt mantal, nu på 15:de året (af andra arrendeperioden återstå ännu 5 är) och betalar derför ett arrende, som ingalunda är billigt och hvari ingår, liksom i det här ofvan omnämnda, en del arbeten (som kosta mig mycket mer än de bereda herrgården fördel, yttrade han. Under de här 15 åren, tillade han, har afkastningen af gården ökats med en tredjedel och det kan inte herrgården skryta med vid de bondgårdar, som lagts under eget bruk. (Forts.)