Dagens Nyheter – 5 december 1870, sida 1

ES Bonden känner dock framförallt detta förhållande såsom en sten på sin förut nog tunga börda. Vi ha hört många frälsebönder, hvilka ännu icke nedsjunkit i likgiltighet och åsamkat sig en ohjelplig skuld, utan klart insett såväl det obotliga i deras ställning under nuvarande förhållanden, som de enkla och naturliga medel, hvarmed allt kunde vändas till ett bättre, bittert beklaga sig öfver nödvändigheten att hålla tjenstfolk för herrgårdens räkning samt önskat sina barn så gamla, att de kunde fullgöra dagsverksskyldigheten. Och dessa dagsverken, som äro egendomsegarne så kära, tror man väl att de af dem ha samma fördel, som de göra bonden olägenheter? Svaret på denna fråga ligger öppet och klart i det kända faktum, att ingenstädes är folket så lättjefullt som just i dagsverksdistrikterna. Södermanland framvisar i detta afseende intet undantag. Drängen, som skickas till herrgården, har naturligtvis intet annat intresse än att dagen skall gå hän, sak samma för honom hvad som uträttas, endast han får sitt dagsverke antecknadt i journalen. Såsom ett ytterligare bevis på i hvad grad denna dagsverksskyldighet i förening med innehafvande af hemman på obestämd tid rentaf förstört befolkningen och beröfvat den snart sagdt all energi och ambition må slutligen anföras, att man inom distrikter, der hoverisystemet forerar i all sin utsträckning, af flertalet frälsebönder skall få höra uttalas en viss afund öfver statkarlers ställning, han som har sitt vissa, det må vara regneller torrväderX, och som fär använda för egen räkning allt hvad han förtjenar. Man skall i sanning stå insnärjd i bra svåra bekymmer såsom hemmansbrukare, för att kunna önska sig i stället en existens, som står på yttersta gränsen af hopplösheten! Den som ännu mer väcker frälsebondens afund än statkarlen är backstugusittaren. Att komma i besittning af en backstuga, sak samma om dertill hör någon eller ingen odlad jord, det är i allmänhet det mål, hvartill han sträfvar, det hopp, hvari han finner någon tröst. En frälsebonde, med hvilken vi samtalade härom, yttrade: Det är ju klart att detta skulle vara bättre: jag finge då gå och arbeta hvar jag ville och der jag finge mest betaldt; min förtjenst vore min egen och behöfde ej utbetalas i löner, och jag vore säker att få behålla den koja, jag förvärfyat mig. Det möter dock stora svårigheter att få en sådan stuga. Herrgården, som kanske omfattar hela socknen, vill ej upplåta mark dertill; den har nog med de orkeslösa, till hvilkas underhåll den på detta och annat sätt nödgas bidraga; skattebönderna, om sådana finnas, äro icke heller benägna dertill, såvida de ej få öfverbetaldt. Bland de herrgårdsbönder åter, som haft sina hemman på viss tid, ha vi ej funnit en enda, äfven der ett bestämdt arbete ingått i arrendevilkoren, som icke varit belåten med sin lott och ingalunda afundats hvarken backstugusittaren eller statkarlen — ej en gång skattebonden. Ock dock har arrendebeloppet alldeles icke understigit det i landet vanliga, pr tunland räknadt. Det är med nöje vi redogöra för följande förhållande med en sådan herrgårdsbonde,