Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 2

ligen!4 — gvarade rosen med en röst, som nästan vibrerade. — Hvad det måste vara för en afundsvärd lott, att kunna sammanskrifva så vackra, så qvicka och roliga arbeten. Bror August rodnade, trots sin mannaålder, sin verldsyana och sin vana vid komplimanger. Han bugade sig lätt och under en tystnad, som röjde att han letade efter ett fint och lämpligt svar; men innan det blef färdigt, försvanm den sköna okända bland sitt rörliga sällskap, som, att döma af utseendet, ämnade föra henne bort från balen. Husarlöjtnanten oeh författaren, hvilka som två bröder börjat dela nyfikenhetens bitterblandade sockertårta, ilade fram och upphann den flyende sköna. Men ni gaf ju oss inte ert namn, till svar på vår presentation — förebrådde Fingal i ömmaste ton. Värdet af en komplimang beror helt och hållet på-på gifvaren — tillade författaren. — Jag står här nu som — som guldproberare. CAck, säg då två landsmän namnet på sin sköna landsmaninna!t — suckade den förhexade martissonen. cJag tycker att det säger sig sjelft — svarade den okända skälmskt, i det hon genom masken kastade en hänsyftande blick på sin derangerade baldrägt: — Den vissnande rosen. Och Xrosen försvann mellan Ckameliorna