Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 2

i vår stad. Med ballongen följde hrr Wilfried de Fonvielle och Banelli, den förre kapten, den sednare löjtnant vid nationalgardet, äfvensom hrr Rongå, Dulard och grefve de Viloutreys. Mellan Paris och Soisson utefter de preussiska liniernas hela längd mottogs Egalit6 med en ihållande gevärsoch artillerield ; men härigenom hindrades icke dess färd eftersom den kl. half 3 kastade ankari vår nejd. Sänkningen skedde under gynnsamma vilkor, dock kice utan svårigheter. Af de tvenne starka och tunga ankarne, som i början, helt och hållet utan att göra någon nytta, svängde om hvarandra i luften, blef det ena afslitet, då det midt under ballongens häftiga fart fastnade mot ett väldigt träd som härvid våldsamt skakades. Kort derefter hakade det andra fast vid taket till en bondstuga och ryckte bort en del af detta. Ett stycke längre fram stötte ballongen mot ett stort poppelträd, hvarvid åtskilliga skador tillfogades densamma, så att farten något förminskades. Gondolen kantrade, och man såg de personer, som dittills suttit i den, omfatta och fasthålla sig vid tågen, under det att bondfolk försökte komma dem till hjelp. Gondolen strök efter marken öch åstadkom i denna en lång fåra; småhingom, tack vare det starka motstånd som härigenom gjordes, hejdades ballongen, och de som skyndat till luftseglarnes bistånd blefvo i tillfälle att fatta uti ankartägen. En dugtig bondqvinna lyckades med en handskära göra några stora hål i duken, och i följd häraf blef vidundrets kraft snart bruten. Det upphörde att röra sig. Passagerarne kunde då nedstiga på marken midt ibland en hop af vänligt sinnade menniskor, som tåligt aktgifvit på baliongens vexlande rörelser under den tid sänkningen pågått; och man mottog dem med högljudda glädjerop. Ingen bland dem var mera allvarsamt skadad. Hr de Fonvielle hade blott erhållit en skråma på handen. Hans löjtnant Banelli, mindre Jycklig, hade vrickat foten, man tror dock att inga ledsamma följder för framtiden häraf skola komma att uppstå. Ett herremansåkdon väntade på landsvägen. Dess egare ställde detsamma artigt till luftseglarnes disposition, och desså åkte strax in i staden, omgifna af en skara nyfikna. Efter intagandet af en rikligare måltid å hotel dela Cour de Mons afreste ofördröjligen den bland ballongfararne som hade i uppdrag att öfverlemna depescher till regeringen i Tours. Endast herrarne Fonvielle och Banelli stannade qvar i Louvain. Dessa herrar begåfvo sig under aftonens lopp till den franska ambulansen öch der lät hr Fonvielle öfvertala sig till att, till förmån för ambulansen, hålla ett offentligt föredrag om tillståndet i Paris och dess hjeltemodiga befolknings hållning. Nyheten härom spred sig ögonblickligen i staden, och i hast, i allt för mycken hast, tryckta affischer anslogos, å hvilka tillkännagafs den med ballong från Paris anlände hr Ulric de Fonvielles föreläsning. Detta var en sensationsnyhet; den satte stadens allå invånare i rörelse, och studenterna beslöto att i massa infinna sig, för att åhöra det annonserade föredraget. De ville sade de, se den gom endast genom en tillfäl lighet undgått att träffas af den på ett så skamligt sätt frikända prinseng kulor. Klockan 9 inträdde hrr Fonvielle och Banelli på De fyra nationernas kafe, som befanns vara öfverfullt af menniskor. De mottogos med länge ihållande applåder, och hr de Fonvielle, upplyftad på ett bord, tog genast till orda. Han hade nyss varit utsatt för preussarnes eld; hans inledningsord buro vittne härom. Han började nemligen med att lifligt protestera mot hvad han kallade en barbarisk och omensklig handling. Vidare måste han förklara att i affischen angående hans föredrag influtit en oriktig uppgift. Han var tcke hjelten i Auteuil-dramat. Detta yttrades i en godmodig tön; och auditoriet, om det också sträxt fann sig något bedraget, glömde snart sin lilla förtret. Sedan talade hr de Fonvielle minst en hel timme, svarande på otaliga frågor som framställdes från alla håll i salen. Han utbredde sig, vidlyftigt öfver den närvaraude ställningen i Paris, öfver de resurser staden har, och slutligen, låtande sig hänföras af den rörelse tanken på fosterlandets olyckor väckte hos honom, utfor han häftigt mot de förrädare och de pultroner, 8om fråmkallat dessä olyckor. KI. halt 11 aflägsnade han sig under ljudliga handklappningar och rop af: lefve Frankrike!