Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 1

och hals, som kunnat förevigas i marmor; vidare en fin och behagligt formad kind, en den sötaste haka och en underläpp, svällande som ett körsbär. Något mera hade icke vår löjtnant, trots alla diplomatiska försök, fått i sina ögons skarpa kikare. Skulle det väl vara möjligt att igenkänna den hulda på dessa detaljer af ett ansigte, som måste vara skönt, ty det hade ju varit grymt af naturen att leka med en varelse, så rikt begåfvad från fotabjellet ända upp till — underläppen. Nej, ännu längre! Hade hon inte ett yppigt, guldgult hår, som ådrog sig alls: kringståendes uppmärksamhet, och hade hon inte — det bästa af allt — en intelligens, som framlyste i hennes korta svar, och en röst, en stämma, som trängde ända ned till hjertats djupaste resenansbotten. Men hvilka utgjorde rosens omgifning? Hvilka voro dessa visserligen eleganta herrar och damer, men hvilkas konversation ingalunda tillhörde galongernas språk? Baron Fin: gals finkänsliga öra hade från kameliornas rörliga munnar till och med förnummit ett och annat af dessa uttryck, som mera florera i tamburerna än i boudoarerna, ett och annat z, der de bildade och språkkunniga nyttja c. Hur hade denna ståtliga blommornas drottning kommit i sällskap med detta blomsterpatrask, dessa sladdrande kamelior och dessa herrar,