Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 1

SERENA NERE och förutan hvilka det aldrig kan bli regel att dessa klasser skola lyckas förvärfva sig en bergad ställning. Man kan deri spåra en qvarlefva från de flydda patriarkaliska tider, då frälsegården genom muntligt aftal gick från far till son och då traditionen tillförsäkrade innehafvaren för sig och sina efterkommande orubbad besittning af det hemman, som hans förfäder brutit upp. Denna traditionela rätt — svenska jordens första innehatvare har alltid varit odlaren — har genom den sednare tidens reformer i förening med ett tätare ombyte af egare och ökad folkmängd, hvarigenom bättre tillgång på arbetskraft vunnits och konkurrens bland frälsebönderna uppstått, blifvit bruten, men dess sämsta del, den obestämda ställningen, har likväl öfverförts och bibehållits, till den dag som är, i de numera skriftligen affattade arrrendekontrakten. Den i högsta grad osäkra ställning, som härigenom blifvit frälsebonden beredd, har naturligtvis icke blott satt honom ur stånd att lefva annat än för dagen i afseende å sin egen ekonomi, utan äfven för jordegaren medfört den förlusten, att hans under sådana vilkor bortlemnade hemman icke förbättrats, utan dess kanske af naturen bördiga jord till och med blifvit allt mer utsugen. Detta system, lika ruinerande för jordegaren som för frälsebonden, men dock med en otrolig konseqvens och envishet af den förre genomfördt, har på den sednare dessutom haft ett i hög grad demoraliserande inflytande. Öfverlemnad åt en oftast mycket fordrande jordegares godtycke, dagligen underkastad befallningar från herrgården, hvilka måste åtlydas, alltjemt gnagen af den kräfta, som kallas herrgårdsgång (utgörande af hofveriarbete) och hvilken suger ut hushållets must och märg och rent af tvingar frälsebonden att tillgodose herrgårdens intressen i första, sina egna i andra rummet, upptagas alla hans tankar för stunmdens behof, alla hans omsorger för att icke bli utsatt för följderna af ett kontraktsbrott, och för framtiden får han ingen tanke öfrig, äfven om han skulle se morgonrodnaden af en bättre dag bortom det närvarandes dystra synkrets, hvilket dock sällan inträffar. Härigenom blir hans energi aldrig väckt, utan tvinar bort liksom den späda brådden under vårens hårda mnordanvind; hans kraft förlamas, hans förhoppning krymper allt mer ihop och han blir slutligen liknöjd för sig sjelf, de sina och allt annat. Ingen kan förundra sig häröfver, eller att frälsebonden icke kan höja sig i intellektuelt och förkofra sig i materielt hänseende under de förhållanden, i hvilka han lefver; snarare vore motsatsen att betrakta som ett underverk. Bland de många frälsegårdskontrakt, vi varit i tillfälle att se, skola vi anföra följande såsom exempel. Alla dessa kontrakt äro hvarandra temligen lika i hela länet, så att har man sett ett, kan man säga : att man känner till de flesta. Den frälse! gård, hvarom efterstående kontrakt handlar, utgör !4 förmedladt mantal med temligen god jord, hvarpå årligen utsås 2!2 tunnor råg, !2 tunna hvete, 2!2 tunnor diverse vårsäd och 3!2 å 4 tunnor potatis samt vinterfödas 3 kor, 4 ungnöt, 2 hästar och 6 får. Arrendet härför utgöres med 4 tunnor spanmål (hälften råg och hälften korn), 2!2 mansdagsverke i veckan året om och 2 I