Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 3

4I Guds rådslag har jag setat, hvad I derom säga må; afgrunden jag genomletat, som en tullsook, hvarje vrå, Helvetsläran jag bekänner: saliggörande, god vänner, Hvad? — jag skulle endast vara menska, som en annan svag, och min pligt ett handtverk bara, lydande tornurets slag? Bärandet af korsets fana blott en gammal söndagsvana? I, som så kan räsonnera, hafven ännu icke tron. Den som tror han lemnar mera värde åt en prests person, änskönt han blott vissa dagar endast tolkar Herrans lagar. Presten skulle kanske vara stundligen det godas stöd? Dåre! jag vill endast svara: att på takt du lider nöd; skall han ock vid festpokalen vara målsman för moralen? En charmant supg, hvars make sällan fås, i går jag njöt: ostron, hummer, stufvad lake — ack! der kunde blott ett nöt i sin glada njutning störas af allt lågt som då fick höras. Tionden för stackars magen häromsistens upp jag bar; kaffe, bränvin, hela dagen, bjöd jag, fast hvarannan karl svor på sina skatter höga — Skulle det mig röra? — föga. Hopen ej mitt värde skattar, fast jag skriker på den jemt. Nobelt folk visst åt mig skrattar, men det slår jag bort med skämt; allt, hvad stort, af dem förkättras, och de kunna ej förbättras. Här en ganska trogen tydning har du af en andans man; för en prest uti sin prydning hos rätt mången gäller han. Hvad dock himmelriket vinner på en sådan, lätt du finner, För det goda, sköna, rena, verkar han, månn tro? — OQO, nej! Bär för egen skuld allena pligtens bleka konterfej, utan all slags högre syftning, utan minsta andlig lyftning. Kristendomens kärlekslära synes honom ej rätt bra; men en Gud som vill förfära tror han på — likt judarna, — Tror att Herren alla dagar går och ändrar sina lagar. Blir det missväxt, hörs han skrika Herren straffar er med nöd! Liksom Gud behöfde slika medel för sitt rikes stöd! Och, på köpet, alltid samma medel för sin vrodes flamma. Frost och hagel — gamla faser — är den straffande kapson, under det att alla gaser ega qvar sin expansion; och att kölden vattnet lättar, blixten jemt ej luften mättar. Nu han mönstrad är, prelaten, för min del jag tycker mest, att han både kyrkan, staten, litet gagnar, ty en prest bör — att för sin syssla svara — alltid reformator Vara. Men han är en simpel nolla, så på jord, som ofvan skyn; oafsedt att han kan trolla, och på folk förvända syn; som om på ett haf en vagga seglade med stormaktsflagga. Verlden saknar icke vilja för en sann humanitet, men hon mäktar icke skilja uppå sken och verklighet; slentrianens ton hon lallar, När hon denne bildad kallar. nd Tan ahanda uthatar