Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 1

ning, utan i dess mest fullänadde och fullvuxna behag. Den junoniska gestalten, hvars sköna armar och hals kunnat tjena som värdiga modeller för en bildhuggare, skulle måhända tagit sig ännu bättre ut som romarinna, såsom, segrens eller ärans gudinna, eller någonting annat betecknande det ståtliga och impesanta; men i den drägt, hon nu bar, tycktes hon med afsigt icke vilja vara en bild af den blyga, tjusande rosenknoppen, utan af den fullbildade, utspruckna rosen, blommornas stolta drottning. Också hennes artificiella rosor, der och hvar uppblandade med en naturlig, hvilken liksom kände sig öfverglänst af de konstgjorda, voro alla små mästerstycken i sitt slag och fingo en ytterligare illusion genom doften från sina syskon, orangeriernas barn. Man skulle kunnat anmärkta mot kostymen, i likhet med öfverstepresten Chaleas: för mycket hlommor! men öfverflödet tycktes vara afsigtligt, och den smakfulla anordningen gjorde en rik och storartad effekt. Baron Fingal kunde icke få sin teaterkikare från den prunkande rosen. Hvem är hon, förtrollerskan derkorta, rosen bland kameliorna, och hvilka äro de alla, dessa tjusande blomsterväsen? Hvilken smak, hvilken elegans i kostymen? — icke saunt, mina damer? Baron Fingal, som nära på förgätit sin artighet mot landsmaninnorna, vände sig nu plötsligt med sin fråga till dessa, der de sutto,