Dagens Nyheter – 1 december 1870, sida 2

betygelser: med den gamle — som hade svaghetsfelet, att vara alltför eftergifven för sitt onda barn, den, trots alla ädla föredömen af arbetsamhet, allvar och ridderlighet, likväl bortklemade. sonen — började Fingal den trollska leken med sina farliga leenden, som läto ett par rader perlhvita tänder skymta fram under de kokettaste, svartbruna mustascher, och framlade. derunder sina räkenskaper och deras öfverväldigande. minus för den förbluffade f. d. ministern. Min käre, käre Fingal! En torpare lefde öfverlycklig under ett par tre år på hvad du under: mången dag förslösat. Min käre, käre Fingal! Och: med dessa milda bannor sökte gamle baron draga hop sina ögonbryn så mycket som möjligt. Men ett nytt leende och ett par skälmska blickar, i förening med följande diplomatiska vädjande till moderns porträtt, som hängde öfver soffam i hennes sörjande makes arbetsrum: Lilla tjusande mamma Malvina! Skulle du vilja att din Fingal lefde, tänkte och kände som en. torpare?,; — allt sammanlagdt var mer än nog att släta fårorna i den missnöjdes panna; och, efter ett lindrigt slag på slösarens kind och ett skämtsamt framkastadt Erkeslarf!4 gick den bedårade fadren att fördubbla den lättsinnige sonens kreditiv. Men ack, ögon, mun och tänder hos, denne son voro ju en så trogen afbild af den till