Dagens Nyheter – 1 december 1870, sida 2

tor och hundar numera fritt köpas och säljas. Råttorna betalas med 22 öre stycket, och en half katt kostar 3 å 4 frank, allt efter storleken. Rocheforts Lanterne skulle åter börja utkomma den 25 november. Organiserandet af det parisiska nationalgardets marschbataljon (trupper som skola göra tjenst utom stadens ringmur) försiggår mycket långsammare än man från början trodde. ki x Preussarne äro nu noga underrättade angående Loire-arm6n. Eligt prins Fredrik Karls önskan — han hade sitt högqvarter i Pithiviers — företogo för någon tid sedan flera generalstabsofficerare en djerf ridt midt igenom de franska linierna och kommo, tack vare dimman, välbehållna till högqvarteret. igen. Nu visste man. med. säkerhet att Loire-armen under Aurelles de Paladine höll sträckan mellan Orleans och ,Artenay besatt... Från Orleans framgår i nordlig riktning en tät skog, hvilken de använda såsom stödjepunkt för sin taktiska ställning och såsom en för dem gynnsam terräng vid slagtning. De ha der äfven anlagt jordverk och skyttegrafvar och söka öfverhufvud göra denna trakt så: lätt som möjligt att försvara. x x Åtta dagar i lördags blef Napoleon III:s staty iLyon nedryckt och förstörd. En fransk soldats krigsminnen:. Man har meddelat tidningen Warte följande utdrag ur ett bref, som en fransk soldat — cn elsassare af god familj och som var med i Metz — såsom krigsfånge skrifvit till en vän i Offenburg: I det ömkligaste tillstånd kom jag till Coblenz, utsvulten, trasig, nästan barfota — jag kunde knappt stå på. benen. Du kan tänka dig: att lida två månaders lång, bitter hungersnöd! Om. den yttre verlden visste vi intet, ty vi voro omringade af preussarne. Vi åto, det försäkrar jag, om man räknar hela armån, väl 40,000 hästar; de öfriga dogo. De arma djuren gnagde barken af träden. Men för oss soldater var det ännu värre. Intet salt, nästan intet bröd, ty .22 ort om. dagen äro ju så godt som intet... Tänk dig att dertill ligga. på fuktiga marken! Sedan den 16 juli har jag icke legat i en säng, mina kläder och skodon har jag icke haft af kroppen; det var förfärligt. Endast hungern tvang oss att kapitulera. Till allt detta de många slagtningar, de gräsliga och mördande slag, i hvilka jag deltagit! I slagtningen den 14 augusti deltog jag från kl. 2 på middagen till kl. 10 på qvällen; den 16 augusti från kl. 4 på -morgonen till kl. 11 f. m.; men vid Gravelotte kom den fruktansvärdaste slagtning, som någonsin förefallit, från tidigt på morgonen till. sent på qvällen, och dertill. kommo ytterligare den 31 augusti och 1 september och för öfrigt flera större och mindre fäktningar, af hvilka hvar och en kostade mellan 4 och 5,000 man döda och sårade. Och jag är trots allt detta ännu vid lif! Jag vill nu skildra för dig hvad jag har mig bekant om slaget vid Gravelotte. Den 17 augusti marscherade vi hela dagen öfver höjder och berg och åkrar; landsvägen begagnade vi sällan. Det var en förfärlig hetta och vi voro lastade såsom boskap; min rensel vägde öfver 40 skp. Nästan försmäktande af törst, marscherade vi till kl. 12 på natten, då vi anlände till den plats, som var bestämd för slagtningen. Preussarne lågo på ungefär 800 stegs afstånd från oss; man hörde på långt håll slamret af deras vapen. Vi lade oss på marken och snart föllo vi alla i sömn. Det var för mången tapper soldat den sista natten; äfven jag befallde min själ i Guds händer och grät länge, ty jag tänkte på min arma moder. Kl. 5 på morgonen väcktes vi af kanonskott. Det var en underskön dag; solen uppgick klar och strålande, men snart utvecklade sig striden. Hela morgonen förflöt under en förfärlig kanonad och folket föll hoptals; jag kan icke tro annat än att preussarne hade 50 eller 100 kanoner ställda i rad, hvarmed de sköto på oss. För hvarje skott störtade hela bataljoner; det var förfärligt. Så fortfor det till framemot aftonen; då först skulle det förfärliga ögonblicket komma för vårt regemente. På en gång blåste våra trumpetare till stormning; bajonetten på geväret, och innan vi visste ordet af, stodo vi redan tätt invid hvarandra. Preussarne kastade sig såsom ursinniga mot oss, vi ryckte i språngmarsch an mot dem, jag förlorade lugn och besinning och: vet än i dag icke hur jag kommit undan, då jag slutligen såg mig ensam. Jag var såsom vansinnig och fradgan stod mig om munHAN Anal hur mångan ctanlkara man ach fan