Dagens Nyheter – 1 december 1870, sida 1

Och sedan de båda författarne på detta sätt fått en förledare att i sin ordning skylla på, låta vi der så fort som möjligt afträda från berättelsens skådeplats, dit de knappast höra såsom de obetydligaste bifigurer, för att i stället bedja läsaren samla sitt intresse kring baron Fingal Elghjerta, som — vVi bekänna det på förhand — till stor del blir vår berättelses hjelte. Fingal Elghjetta var hvad man kallår Sen grann karl. Hans ståtliga figur, hans nobla, regelbundet vackra ansigte, hans eleganta hållning och hans om verldsmannens fina smak vitthaände klädsel kunde icke undgå att låta honötm uppmärksammas af hvar och em, som hår öga för ett imponerande och tilldragande yttre: Lägga vi härtill hans lyckliga samtalsgåfvor, förvärfvade under vidsträckta resor och genom hans för em husarlöjtnant mer än vanligt grundliga studier, så finna vi hos baron Fingal de flesta af de egenskaper, som förtjusa damerna och hos herrarne skaffa sina inhehafvare talrika vänner. Enda sonen till en af södra Sveriges magnater, hade Fingal i sin far n lysande och efterföljansvärd förebild af en fulländad gentleman, ty baron Hans Elghjerta var en ädling af den gamla goda stammen, mångbildad, rättrådig, ridderlig, human utan lycksökeri, sjelfständig och stolt, såsom det anstår en man för sig, en egendomsherre oberoende åf kurganåderns solsken eller kredi